Litar du på en person som flackar med blicken?

Dålig på att ljuga, bra på att avslöja andras lögner. Så brukar de flesta beskriva sig själva. I själva verket är det tvärtom.

I TV4:s serie ”Lie to me” driver Tim Roth ett företag som på förmodat vetenskaplig grund lever på att upptäcka om folk ljuger eller talar sanning. Roth och hans underordnade analyserar videor, träffar de misstänkta lögnarna och letar efter bevis för eller emot deras berättelser. Och varje avsnitt slutar med någon slags slutsats: personen som undersökts ljuger därför att hon ofta tar sig i örat, eller han är trovärdig därför att han stadigt mötte blicken när han sade det där.

I företagets lobby hänger en mängd fotografier av människor i alla upptänkliga hudfärger som gör olika gester eller miner. De ska illustrera att det finns något slags universellt kroppsspråk, ofrivillig mimik eller gestikulerande som går att läsa av om man bara förstår sig på det. Vilket Roth och company alltså hävdar att de gör.

De signaler som avslöjar en lögnare skulle då i stor omfattning vara genetiska eftersom den sociala uppväxtmiljön skiljer sig. Är detta verkligen en vetenskaplig möjlighet eller bygger hela serien på en önskedröm om att med tillräcklig kunskap och intelligens kan vi se igenom människor runt omkring oss? Kort sagt, är det humbug att det vetenskapligt går att avslöja lögnare via universella signaler eller är det faktiskt möjligt?

Lögnens psykologi har studerats flitigt inom rättspsykologin – inom polis- och domstolsväsendet är det såklart av högsta vikt att vara vaksam på lögner. Då många som misstänks för brott har skäl att ljuga vore det ju önskvärt att poliser, domare eller teknik kunde se igenom lögner. Men kan de det?

De ledtrådar vi populärt använder för att se om en människa talar sanning – som ögonkontakt, om personen skruvar på sig, snurrar med håret eller pillar på örat – visar sig i forskningen vara relativt värdelösa. I de flesta avseenden skiljer sig en person som ljuger nämligen inte från en person som talar sanning. Det finns inga objektiva beteenden som bara lögnare eller bara sanningssägare använder, utan enbart ytterst små gradskillnader mellan vissa aspekter i deras beteende. Det är ytterst vanskligt att förlita sig på kroppsspråk för att förstå sig på en lögn eller en sanning.

De små skillnader som dock har kunnat upptäckas är följande:

En person som ljuger tenderar att:
1. ha något mer utvidgade pupiller.
2. tala i ett ljusare tonläge.
3. låta mer spända på rösten.
4. göra något färre illustrativa gester.
5. vara något mindre samarbetsvilliga.

Det ska dock betonas att dess skillnader är mycket små och har fåtts fram genom metaanalyser på ett stort antal andra studier. Så de individuella skillnaderna inom grupperna är mycket stora, men på gruppnivå finner man alltså en liten skillnad i ovanstående aspekter.

Det är rimligt att anta att en person som ljuger tänker sig noga för och planerar sitt agerande utifrån den allmänna uppfattningen om vad som avslöjar en lögnare. Alltså vinnlägger man sig om att möte blicken, använda relevanta gester och ge små detaljer som tyder på att man varit på plats. En person som talar sanning uppför sig mycket likt en person som ljuger därför att vi alla i viss mån försöker framstå på ett visst sätt. Vi har ett mål med kommunikationen och beter oss för att uppnå det. Det gör att även en person som berättar en sann historia anstränger sig för att möta blicken eller lägga band på sin nervositet för att bli trovärdig.

Forskning kring små barns lögner visar att de som små beter sig på ett sådant sätt som vi populärt förväntar oss när de ljuger: de skruvar på sig, vänder bort blicken och verkar oroliga. Men redan kring åtta, nio års ålder förstår barn att för att bli trodda är det bättre att titta någon i ögonen och ge ett lugnt intryck.

De små skillnaderna som då finns i människors lögnbeteende borde ju till exempel poliser vara bättre på att upptäcka. Men tyvärr är de ofta inte det. Forskningen visar mestadels att både lekmän och poliser prickar in lögnare eller sanningssägare i mellan 45 och 60 procent av fallen, alltså ungefär i den omfattning man kan förvänta sig av slumpen. Poliser har dock en lite större träffsäkerhet när det gäller fall som ligger närmare deras vardag. Då hamnar korrekta bedömningar på närmare 65 procent, vilket blir signifikant något mer än slumpen.

Detta kan bero på att både vanliga människor och poliser dras med samma stereotypa uppfattningar om vad som utmärker en person som ljuger. Det är subjektiva – men värdelösa – ledtrådar som tillmäts stort värde: lögnare möter blicken mindre, flackar mer, skruvar mer på sig, kliar sig, plockar med hår eller ansikte, ler oftare samt stakar sig mer.

En världsomspännande studie som undersökte just stereotypa uppfattningar om ljugarbeteende bekräftade en uppfattning som är universell: lögnare möter blicken mindre än en person som talar sanning. Men precis som ovanstående subjektiva ledtrådar har detta inget som helst stöd i forskningen. Det blir då inte konstigt att människor i stort är dåliga på att avslöja lögner i större utsträckning än slumpen skulle ge, eftersom de söker efter fel ledtrådar i personens beteende.

Men det finns de som faktiskt är riktigt bra på att genomskåda lögnare. FBI-agenter och kliniska psykologer med stort intresse för lögnbeteende till exempel. FBI-agenter har i experiment kunnat pricka in 80 procent av de som ljuger, lögn-intresserade psykologer avslöjade 71 procent av lögnarna. Tyvärr är ingen av dem lika bra på att fastställa sanningssägare: där ligger träffsäkerheten i experimentet på mellan 66 och 63 procent.

Så det går alltså att träna upp förmågan att se igenom lögner, men i regel är vi rätt usla på att genomskåda våra medmänniskor.

Visst stöd för att en del sorters lögner är lättare att avslöja än andra går också att hitta. När det är mycket känslor inblandade för den som ljuger har det visat sig att betraktaren är något bättre än slumpen på att avslöja lögner.

Det mest pålitliga sättet att avslöja en lögnare är att studera dennes ansikte. Här sker det mest läckage av misspassningen mellan lögn, sanning och känslor. Vi lär oss att i unga år kontrollera och maskera dessa signaler, men forskningen visar att vissa universella känslor ändå läcker under ett kort ögonblick, runt 1/25 sekund, innan vi återfår kontrollen. En ovan betraktare hinner inte uppfatta ett så kort läckage, men med hjälp av erfarenhet eller teknik finns möjligheter att bättre hinna med att registrera det snabba känslouttrycket. Det är dessutom svårare att viljemässigt kontrollera vissa av musklerna kring ögonbryn och i pannan, varför känslouttryck som inbegriper dessa muskler är svårare att fejka. Fast det finns bevis för att en del personer har lättare för detta än andra, så det är ingen pålitlig informationskälla.

Sammantaget tyder forskningen kring lögn på att vi i gemen är mycket bra på att ljuga, vi vet hur vi ska bete oss för att verka trovärdiga, men vi är dåliga på att avslöja andras lögner. Det finns svag vetenskaplig grund för de uppfattningar om kroppsspråk som förmedlas i ”Lie to me”. Det sanna i budskapet som förmedlas är snarare att det är universellt att tro att vi kan avslöja lögnare genom deras kroppsspråk.

Av: Jenny Rickardson

Källor:
Christianson, S-Å., Granhag, P-A. (red). (2008). Handbok i rättspsykologi. Liber, Stockholm.

Warren, G., Schertler, E., Bull, P. (2009). Detecting deception from emotional and unemotional cues. Journal of nonverbal behaviour, 33. pp 59-69.

Ekman, P., O’Sullivan, M., Frank, M. (1999). A few can catch a liar. Psychological science, 10 (3), pp263-266.

8 svar till “Litar du på en person som flackar med blicken?”

  1. John skriver:

    Blir ändå lite peppad på att kolla in serien! Hmm undrar dock varifrån de fått det där “The avarage person lies 3 times every ten minutes”…

  2. Oskar skriver:

    Åh, mycket fint skrivet Jenny!

    Det var ju en massa stohej kring lögndetektorer för ett tag sedan. Det var några svenska forskare som menade att de inte funkar. Eller bara funkar för att folk tror att de funkar…

  3. Oscar skriver:

    Ja, tänkte precis kommentera med samma sak som Oskar redan hunnit säga. Det var väl två fonetiker som efter tänkande och räknande kom fram till att röstläget inte säger något alls om sanningshalten i ett påstående?

    Forskarna blev därefter stämda av ett israeliskt företag som konstruerar lögndetektorer och artikeln blev indragen överallt ifrån. Dock är jag ganska säker att den går att få tag på om man är intresserad.

    Jag vill minnas att Vetandets Värld i P1 sände ett avsnitt om det hela. Finns som podcast.

  4. John skriver:

    Oscar> Just det, det var ju en spännande historia!

    Från DN.se:

    “Lögndetektorer fungerar inte”
    http://bit.ly/11DkUU

    “Forskare hotas av åtal”
    http://bit.ly/gjnO9

  5. Emil H skriver:

    Kanske läge att resonera mer kring vad “att ljuga” innebär? Det går ju exempelvis att hävda att sanning i juridisk mening handlar mer om argumentation och konstruktion än hur något verkligen var eller gick till. Att hävda att någons upplevelse är en lögn är ju inte heller helt enkelt – det angränsar till min gode väns uttryck “Din vilja växer i blåbärsskogen” (alltså, det du säger betyder ingenting för jag vet hur det är). Det kan ju också vara intressant att utforska forskning på “deception”, något som återkommer inom mentaliserings- och ToM-fåran (med närliggande begrepp under social kognitionsfältet). “Att vilseleda” tycker jag skapar en mindre fast bild av vad en lögn skulle kunna vara – uttrycket “att ljuga” ger en mer kategorisk indelning. Det fasta och kategoriska i “lögnare” är ju också möjligt att tillskriva en person, något som blir svårare med begreppet “vilseleda” – där handlar det ju mer om något man aktivt gör, inte är.

    APA skriver rätt så nyanserat om lögndetektorer på deras hemsida – kan vara en intressant utgångspunkt om man vill gräva ner sig mer i lögndetektortest.

  6. Rebecca MW skriver:

    Personer med kriminell erfarenhet (interner) tenderar också uppnå en högre grad av korrekthet än slumpnivå när det gäller att avslöja lögn. En orsak till det menar man kan vara att de får mer/bättre feedback genom sin kriminella livsstil och därför med tiden utvecklar en form av expertis i att avslöja lögn (se t.ex. Bond, Malloy, Arias, Nunn, & Thompson, 2005; Bond, Thompson, & Malloy, 2005; Hartwig, Granhag, Strömwall, & Andersson, 2004, och om feedbackhypotesen – Vrij & Semin, 1996).

  7. John skriver:

    Rebecca MW> Aaah intressant, och låter ju inte helt ologiskt!

  8. Ake Strengnell skriver:

    Det går att träna upp sin förmåga att uppfatta mikrouttryck.
    Det ökar precisionen med c:a 80-85% att avslöja lögnare.
    Åke Strengnell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.