On-topic:

I hear you, men samtidigt kan jag känna att det är en hårfin gräns mellan att en terapeut problematiserar delar av ens liv som man trivs med – och att terapeuten gör det till ett Problem, eller t.o.m. Problemet.

Jag har antagligen en rätt annorlunda bild av vad psykoterapi kan vara än du, men en del av sprängkraften i terapi tycker jag är att kunna göra en rejäl omvärdering av sig själv och sina beteenden. Samtidigt inser jag förstås att det här är en pipe dream än så länge eftersom de flesta terapeuter som vill prata om polyamori mest är trångsynta och normativa.

Men om jag får drömma vill jag ju att den här kritiska ådran ska gälla alla som söker terapi, även då de som är “friska” eller “normala”. Jag måste säga att jag kan bli lite retad av den väldigt defensiva attityden som många intar till terapi, om att man kommer och kräver att somliga delar av ens person eller beteenden inte får granskas eller omvärderas – jag är helt för att ha HBT-kompetens i psykvården, men jag drar öronen åt mig när det får konsekvensen att man inte ens får diskutera sexualitet och sexbeteenden på ett djupgående, oförsvarat sätt, utan att det direkt upplevs som en kränkning och sjukdomsförklaring.

Det kan ju trots allt vara så att man har levt som man har gjort av de skäl som fått en att söka terapi från första början. Precis som man måste vara öppen för möjligheten att efter en terapiprocess komma ut som icke-hetero efter tjugo års heteroäktenskap, måste det ju faktiskt finnas en möjlighet att ifrågasätta sin tidigare icke-heteroläggning också. Alla ens beteenden, fantasier och värderingar tycker jag att man kan diskutera i en terapi. Att fridlysa vissa delar av en själv inför sin terapeut tycker jag är att göra sig själv en björntjänst.

Vart jag vill komma med det här är att det känns onödigt defensivt att sparka bakut när en terapeut vill ta upp ett sexuellt beteende som man har, exempelvis polyamori. Jag begriper ju att det är tröttsamt att “till och med inför sin terapeut” (även om det väl är den person som man bör kräva ska ställa de absolut jobbigaste frågorna till en, tycker jag) behöva försvara sin läggning eftersom man säkert ägnar irriterande mycket tid åt det även utanför terapirummet, men ändå. Det kan mycket väl vara så att ens polyamori uteslutande är ett problem för andra människor, men det är ju aldrig helt omöjligt att det är en del av en större problembild.

Jag märker att hur jag än skriver om det låter det bara som att jag är ute efter att “avslöja” allt som inte är heteronormativt som stört och i behov av korrigering, men jag vill verkligen, verkligen understryka att det inte är vad jag siktar på här. Hoppas att det framgår. Jag vill att varje persons unika fantasi- och beteendeliv – “normal” som ickedito – ska kunna sättas under lupp.