Konservativa psykologer och otrohet i Mad Men

Ganska nyligen träffade jag på en tjej som inte praktiserar monogami. Inte så chockande i de kretsar där jag rört mig, men jag förstår att hennes val är långt från accepterat.  I polykretsar,  som hon tillhör, pratar man mycket om den totala bristen på psykologer som kan hantera att klienterna har  en annan syn på kärlek/trohet/monogami en den förhärskande. Varje gång de hör talas om en psykolog som inte dömer, sprids det snabbt i kretsen, berättar hon.

Ursäkta mig, det borde verkligen vara absolut  grundläggande för psykologer,  alltså förmågan att kunna ta in ett annat sätt att se på kärlek utan försöka se den som uttryck eller symptom för psykopatologi.  Jag blev så himla ledsen av att höra hennes historia. Under sitt liv har hon varit i stort behov av psykologisk hjälp. Men den har inte gått att få. Alla psykologer som hon träffat har nämligen velat koncentrera sig på hennes syn på sexuell trohet. Det som hon upplevt som problematiskt har inte fått någon uppmärksamhet. Först måste hon botas från sin sjukliga polygami, typ.

Nu associerar jag vilt, men tredje säsongen av den briljanta HBO-serien Mad Men sänds på tv9 just nu. Jag har missat några avsnitt men en grej reagerade jag över i senaste avsnittet. Huvudkaraktärerna Don och Betty är fortfarande gifta trots att de båda vänstrar lite hit och dit.  Det är fiktion, men jag kan inte låta bli att fundera över vad manusförfattarna vill förmedla med deras kärlekshistoria.

Jag misstänker att budskapet är att det är den högst onaturliga, passiva isolerade  hemmafrutillvaron som gör Betty olycklig, och inte Dons otrohet.

“Ja, det här kommer psykologin inte hjälpa mig att fundera över ”  tänkte jag lite förhastat.  Så fick jag en bok från Natur & Kultur, Vill ha dig,  som blivit kontroversiell för att författaren “förespråkar” otrohet det vill säga är öppen för diskussion.  Esther Perell som hon heter, är par- och familjeterapeut verksam i New York.

I kapitlet I skuggan av den tredje – en ny syn på trohet skriver Perell

“Historiskt sett var monogamin ett sätt att kontrollera kvinnors reproduktion. ‘Vilka barn är mina?’ Äktenskaplig trohet var en grundpelare i patriarkala samhällen. Det handlade om härstammning och egendom och hade inte ett dyft med kärlek att göra . Idag, särskilt i väst, har det väldigt mycket med kärlek att göra.När äktenskapet upphörde att vara en ekonomisk överenskommelse och blev en fråga om kärlek, blev samtdigt trohet ett ömsedidigt uttryck för omtanke och engagemang. En gång var alltså sexuell trohet ett förbud riktat mot kvinnor, medan det numer är ett personligt val för båda könen. Konventionen har ersatts av personlig övertygelse.”

“Man kan hävda att vår förkärlek för monogami har sitt pris /…/Hellre dödar vi ett förhållande än ifrågasätter dess strukturer”

Oavsett vad jag själv anser i frågan tycker jag att boken är intressant läsning. Tänk att det ska vara så svårt att ifrågasätta det normala, det som de allra flesta gör.

Klas, som också är psykologstudent, sa angående detta, något i stil med:

“Asså, problemet är ju att psykologin alltid kommer att syssla med att försöka ringa in det som är “normalt”, det som de allra flesta gör, för att sedan försöka sjukförklara allt annat”

Hoppas att han inte har rätt! Jag vill att psykologin ska vara instansen som kämpar mot just detta.

3 svar till “Konservativa psykologer och otrohet i Mad Men”

  1. John skriver:

    Oj, intressant att få det perspektivet! Och såklart lite trist att höra att det kan vara så svårt att hitta psykologer som kan hantera en annan syn på relationer.

  2. Tanja skriver:

    Oh! Ah! Efter 35 sessioner fick min (förstående, trodde jag förut) terapeut för sig att äntligen Lyfta På Locket och börja prata om “varför jag valde den här situationen med både A och N”. Icke-monogami är tydligen inte okej för man kan aldrig bilda det absoluta beroendet. Lol.

  3. Andreas skriver:

    Ursäkta sen kommentar, men jag hittade just din blogg via Tanja och skummade bakåt lite. Jag pluggar till psykolog i Uppsala, tredje terminen.

    On-topic:

    I hear you, men samtidigt kan jag känna att det är en hårfin gräns mellan att en terapeut problematiserar delar av ens liv som man trivs med – och att terapeuten gör det till ett Problem, eller t.o.m. Problemet.

    Jag har antagligen en rätt annorlunda bild av vad psykoterapi kan vara än du, men en del av sprängkraften i terapi tycker jag är att kunna göra en rejäl omvärdering av sig själv och sina beteenden. Samtidigt inser jag förstås att det här är en pipe dream än så länge eftersom de flesta terapeuter som vill prata om polyamori mest är trångsynta och normativa.

    Men om jag får drömma vill jag ju att den här kritiska ådran ska gälla alla som söker terapi, även då de som är “friska” eller “normala”. Jag måste säga att jag kan bli lite retad av den väldigt defensiva attityden som många intar till terapi, om att man kommer och kräver att somliga delar av ens person eller beteenden inte får granskas eller omvärderas – jag är helt för att ha HBT-kompetens i psykvården, men jag drar öronen åt mig när det får konsekvensen att man inte ens får diskutera sexualitet och sexbeteenden på ett djupgående, oförsvarat sätt, utan att det direkt upplevs som en kränkning och sjukdomsförklaring.

    Det kan ju trots allt vara så att man har levt som man har gjort av de skäl som fått en att söka terapi från första början. Precis som man måste vara öppen för möjligheten att efter en terapiprocess komma ut som icke-hetero efter tjugo års heteroäktenskap, måste det ju faktiskt finnas en möjlighet att ifrågasätta sin tidigare icke-heteroläggning också. Alla ens beteenden, fantasier och värderingar tycker jag att man kan diskutera i en terapi. Att fridlysa vissa delar av en själv inför sin terapeut tycker jag är att göra sig själv en björntjänst.

    Vart jag vill komma med det här är att det känns onödigt defensivt att sparka bakut när en terapeut vill ta upp ett sexuellt beteende som man har, exempelvis polyamori. Jag begriper ju att det är tröttsamt att “till och med inför sin terapeut” (även om det väl är den person som man bör kräva ska ställa de absolut jobbigaste frågorna till en, tycker jag) behöva försvara sin läggning eftersom man säkert ägnar irriterande mycket tid åt det även utanför terapirummet, men ändå. Det kan mycket väl vara så att ens polyamori uteslutande är ett problem för andra människor, men det är ju aldrig helt omöjligt att det är en del av en större problembild.

    Jag märker att hur jag än skriver om det låter det bara som att jag är ute efter att “avslöja” allt som inte är heteronormativt som stört och i behov av korrigering, men jag vill verkligen, verkligen understryka att det inte är vad jag siktar på här. Hoppas att det framgår. Jag vill att varje persons unika fantasi- och beteendeliv – “normal” som ickedito – ska kunna sättas under lupp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.