Jag hörde någon liknande tanke från Barbara Ehrenreich i Kobras program om optimism (som ju tyvärr inte alls tog upp positiv psykologi utan bara platta positivismer).

Hon tog upp kampen för jämställdhet som exempel och sade att det aldrig hade blivit något av den om alla varit optimister och inte blivit förbannade över sakernas tillstånd.

Men jag tycker det är rätt märkligt att hon inte ser att man både kan vara missnöjd med rådande situation OCH vara optimistisk till att den kan förändras. Och att det snarare är till rätt stor hjälp att vara optimistisk när man väl vill åstadkomma förändring.

Varför skulle någon kämpa för jämställdhet om man inte TRODDE att det kunde gå att förändra sjukt inarbetade och starka strukturer?

Eller för att ta ett aktuellt exempel – hur väl tror du det hade gått med sjukvårdsreformen i USA om Obama inte varit optimist? Om inte hans väljare varit optimistiska att tro på det som alla sagt var omöjligt – att en svart person skulle kunna bli president i USA?