flickr.com_mbietz

Jonah Lehrer lyfter fram begränsningarna av att “nudga”

För ett par veckor sedan skrev Jonah Lehrer en artikel med titeln “The limit of nudging”. I artikeln förklarar Lehrer hur tillämpningar av beteendeekonomiska kunskaper har sina begränsningar. Ibland krävs det att man tar i med hård handskarna istället för att försöka “puffa” folk i rätt riktning. Lehrers inlägg är verkligen välkommet då dessa teorier nu tillämpas på allt större skala.

Både USA:s president och Englands premiärminister har sedan en tid rekryterat varsin beteendeekonomisk stab. Obama drog längsta strået när han anställde harvardprofessorn Cass Sunstein, som också är en av författarna till boken Nudge. Genom att skaffa sig ett par “nudge-experter” så hoppas de båda ledarna att kunna styra människors beteenden i rätt riktning. En nudge kan sägas vara en subtil “puff” som ska få människor att göra bättre val. Det kan handla om att placera nyttiga rätter högst upp på en lunchmeny för att öka sannolikheten för att dessa ska bli valda. Eller att försöka få folk att minska sin energiförbrukning genom att visa hur mycket el deras grannar gör av med. I sin artikel berättar Lehrer att just den senare visat sig vara en ganska dålig insats. Hans poäng är att även om vi kan lära oss mycket av beteendeekonomin så kommer knep hämtade från denna teori aldrig att vara lika effektiv som skattehöjningen och förbud, dock betydligt populärare. Givetvis menar Lehrer inte att förbud och skattehöjningar är det ända rätta. Det han gör är helt enkelt att ge en mer balanserad bild av beteendeekonomin och dess begränsningar. Eller som han själv uttrycker det: “sometimes, we don’t need a nudge. We need a shove.”

Foto: flickr.com/mbietz