“Jag hatar barn – men vet inte varför”

Hur bemöter man påståendet “Jag hatar barn – men vet inte varför”? Kan begreppet mentalisering – förmågan att kunna reflektera över tankar och känslor – vara till någon hjälp? Det ville vi ta reda på när jag och Henrik hälsade på hos psykologen Per Wallroth, expert på MBT (mentaliseringsbaserad terapi) och just nu aktuell med boken Mentalisering – att leka med verkligheten. Resultatet dyker upp här på Fabriken nästa vecka!

Hur som helst, jag tänkte inte bara teasa om kommande grejer utan egentligen mest tipsa om artikelserien om mentalisering på SvD:s Idag-sida! (Och här finns en längre grej om mentalisering från DN Kultur i somras.)

Update: Och i dagens artikel är just Per Wallroth intervjuad!

Av: John Airaksinen

8 svar till ““Jag hatar barn – men vet inte varför””

  1. Li Sam skriver:

    Hej
    Det går att bemöta ert uttalande på många sätt beroende på utgångsläge. I det här fallet så har ni valt så kallad Mentaliseringsbaserad terapi för att förstå. Jag har skickat in en kort kommentar till artikeln i SvD och då er blogg verkar intressant så tänkte jag att delge er utgångsläget till den förkortade versionen på max 500 tecken. Anledningen är att jag önskar påvisa ett alternativt allvar till ert mer lekfulla uttalande. Nu kanske ni undrar vad har kön med ert uttalande att göra ”Jag hatar barn – men vet inte varför”. Förmodligen mycket mer än ni tror.

    Men hur skall ni veta var ni skall vända er, när svensk psykiatri bara serverar vad som anses passande och politiskt riktigt. En fråga till er skulle kunna vara. Skulle ni vilja veta hela sanningen, om än obehagliga, även om det skulle hjälpa er att överleva?

    Nedan i sin helhet min kommentar till artikeln i SvD.

    Känn Dig Själv! Men inte ditt kön.

    Mentaliseringsbaserad terapi. Ett nytt ord inom psykiatrin. En serie om ett nytt psykologiskt synsätt. Vad är det då vi ser, eller rättare sagt vad visas upp?

    Efter att med intresse ha läst gårdagens och dagens artiklar, samt redan innan ha uppmärksammat en kurs i ämnet som anordnas av KI (Karolinska Institutet) där Göran Rydén står som kursansvarig, så förundras jag av att vårt kön inte finns representerat som en del av att lära känna sig själv. Faktum är att jag hittills inte har funnit ordet i tryck. Om man nu lider av personlighetsstörningar, borderline eller liknande och söker sitt rätta jag, så borde ens kön vara primärt. Det omnämns inte här, som om kön saknar betydelse, eller är ämnet tabu när det gäller denna typ av terapi som så många andra.

    Inom psykiatrin så finns någonting som benämns Transsexualism, vilket visar på att utseende och det vi har mellan benen inte alltid stämmer med den person, det kön, vi i verkligheten är. Det är känt och börjar framstå allt mer som om den bakomliggande orsaken till många andra psykiska symptom och fastställda diagnoser har med fenomenet transsexualism att göra.

    ”Ja, men det där med transsexualism, det rör sig ju inte om så många”, är ett vanligt argument. Men faktum är att fler än 1 av 500 är direkt drabbade och i behov av att byta kön. Därtill kommer den drabbades familj, vänner och arbetskamrater som kan uppleva detta med könsbyte som problem. Och om inte det vore nog, så finns något som kallas för Intersexualism som handlar om barn som föds med tvetydigt kön, där läkare går in och korrigerar till vad som passar bäst kirurgiskt sätt. Om det sedan blev fel och barnet senare i livet får problem med sin könsidentitet? Hur beter vi oss i det Svenska samhället då? Diagnosen psykiskt sjuk, med allt vad det innebär, är nog alltför vanligt förekommande.

    Efter en ännu ej fullbordad undersökning, så visar det sig att dom som arbetar med mentaliseringsbaserad terapi har extremt bristfälliga kunskaper om vad transsexualism egentligen innebär och att det kan ligga dolt utan att patienten själv är medveten om hur det egentligen ligger till. I dessa fall är könsbyte en förutsättning och lösningen för att komma tillrätta med alla problem som patienten lider av.

    Nu remiteras patienter till dessa nya MBT avdelningar, vilket betyder att det redan innan har skett en selektering. Men tyvärr, Svensk hälsovård med öppenpsyk i spetsen, har ingen kompetens dom heller. I Sverige idag så hanteras könsfrågan nästan enbart som något sexuellt, när det i själva verket och i grunden har med identitet att göra.

    Mentalisering är nog bra för vissa, men förefaller mer som ytterligare ett sätt att förvränga verkligheten. Tyvärr så fungerar media på liknande sätt genom att selektera. Jag skulle bli positivt förvånad om SvD skulle önska en mer balanserad syn när det gäller detta ämne att ”Känna Sig Själv”.

  2. Kobolt skriver:

    MBT är ingenting annat än vad Byron Katie genom sitt arbete med sin metod The Work hjälpt människor över hela världen med under decennier. Det här kanske är en jättehype och nyhet för psykologsverige men knappast för oss vanliga som sedan länge sökt efter alternativ till den fyrkantiga psykiatrin och som sagt fått ovärdelig hjälp av Byron Katies egen metod.

  3. Peder Björling skriver:

    Li Sam:
    Generellt så behövs mer kompetens både om genderfrågor avseende psykisk hälsa och transexualitet. Eftersom jag själv arbetar på MBT-teamet Huddinge tillsammans mer Per Wallroth är vi lyckligt lottade genom våra möjligheter att samarbeta med den sexualmedicinska kliniken på samma sjukhus. Där utreder man bla transexualism och vi har flera gånger konsulterat varandra.
    Könsidentitet kan vara en viktig faktor vid borderlinepersonlighetsstörning. Ibland är det helt andra saker som är mest problematiskt. Vi rör oss mellan teorierna om hur ohälsa uppstår och det individuella utforskandet tillsammans med våra patienter.

    Kobolt:
    Jag känner igen retoriken från KBT’s introduktion i Sverige.
    Bateman och Fonagy gör inte anspråk på att ha uppfunnit hjulet på nytt. Det kallar inte MBT för en revulotionerande ny psykologisk teori. Det är snarare en modell fär hu man kan använda existerande kunskap från fra anknytningsforskning, modern psykodynamisk teori och neurovetenskap för att arbeta med en patientgrupp. Ramarna för behandlingen är lika viktiga som själva teoriinnehållet. Dessutom har upphovsmännen tidigt gjort seriösa utvärderingar av sin metod (2 RCT’s)

  4. Li Sam skriver:

    Peder Björling:

    Om du menar att ni på MBT-teamet samarbetar med Psykkliniken M58 på Huddinge och Stig Andersson, så känner jag till den kliniken, även om jag inte har varit där själv. Det jag känner till och lärt mig om deras sätt att arbeta, så betvivlar jag starkt deras kompetens att utreda transsexualism. Ett viktigt sakskäl är att man blandar ihop sexualitet med könsidentitet, vilket förövrigt Mikael Landén också gör i sin avhandling om Transsexualism från 1999. Därtill så sätter man upp en gräns som säger att personen i fråga måste ha tidiga minnen från barndomen att vilja vara motsatt kön, så kallat primär transsexuell.

    Det finns en internationellt erkänd standard ”The Standards of Care for Gender Identity Disorders, version VI”, som M58 kliniken helt avvisar i sitt yrkesutövande. Därmed fjärmar man sig markant från vad som internationellt är känt när det gäller transsexualism och hur stor påverkan könsidentitet egentligen har för både fysisk och mental hälsa.

    Min erfarenhet hittills är att psykiatrin och psykvården helst inte vill känna till om andra erfarenheter, när det gäller transsexualism, än vad som betraktas som politiskt gångbart. Det tar sig uttryck i en total brist på relevant information i vårt Svenska samhälle idag och ingen säger sig ha tid att lära. Detta senare kan snarare betraktas, som vill inte lära. Om viljan fanns att lära så försöker man också att förstå och inte ta allt för givet.

    Det finns ett annat sätt att förstå transsexualism, könsidentitet och dess konsekvenser som jag arbetar med och jag undrar om ni på MBT-teamet är intresserade av att förstå hur det här med könsaspekten egentligen påverkar ert arbete? Eller anser ni er veta tillräckligt och därmed inte behöver bry er?

    Om du är intresserad, skulle du i så fall önska prata med mig om detta?

  5. Emil H skriver:

    Vilken intressant debatt! Som psykologstudent kan jag också uppleva att sexologi i allmänhet är ett relativt ouppmärksammat område – kanske till viss del på grund av någon slags tabustämpel?

    Ser fram emot att ta del av intervjun!

  6. John skriver:

    Emil> Jag tror verkligen du har rätt i det. På psykologprogrammet i Uppsala tog några studenter initiativ till en föreläsningsserie om sex, och fick institutionen med på tåget eftersom det är en uppenbar lucka i utbildningen!

  7. Emil H skriver:

    John> Ballt! Vad innehöll föreläsningarna? Vilka föreläste?

  8. John skriver:

    Emil> Ska kolla upp det och återkomma!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.