om jag ler och ser avslappnad ut så kanske det ser ut som att jag vet svaret på magisterns fråga

Hör du till dem som aldrig haft lätt för dig i skolan men ändå fått bra betyg? Därför är du en vinnare.

I mina bekantskapskretsar är det vanligt att sprida humblebrag (internet-språk: ödmjukt skryt) om hur lätt man hade det i skolan, och hur LITE man ansträngde sig och hur LITE man smörade för lärarna och framförallt att man TROTS DETTA fick så himlans bra betyg för att man liksom var SMART på riktigt.

Om inte det framgick av min beska ton här ovan, så måste jag nu *trumvirvel* avslöja att jag alltid ogillat den typen av resonemang.

Hur kommer det sig att jag inte känner någon som skryter om hur svårt hen haft det i skolan, och hur mycket hen pluggat för få bra betyg? Det är ju det som borde vara värt något. Att vara en person som arbetat hårt och nått framgång snarare än att vara någon som förvaltat sina gudagåvor på ett väldigt slashasigt sätt?

Aja, det var bakgrunden till min indignation, nu kommer lite forskning som kanske kan stödja mitt resonemang om att det är bättre att skryta om att man ansträngt sig än om att man slackat. I alla fall om du drabbats av en hjärnskada och måste rehabiliteras.

En av de sista kurserna som jag läste på psykologprogrammet var en individuell fördjupningskurs i klinisk neuropsykologi. Min huvudsakliga litteratur var den välnärda tegelstenen, den neuropsykologiska bibeln: “Neuropsychological assessment” av Muriel Lezak (mf.)

När jag letade efter information om premorbid förmåga (det vill säga den förmåga som en patient/person kan antas ha haft innan en hjärnskada/stroke) och hur man kan undersöka en sådan premorid förmåga i efterhand (för att kunna ta reda på mer om hur skadan påverkat personens tänkande) hittade jag en mycket intressant forskningsartikel.

Om vi börjar från början. Antal utbildningsår brukar hänga ihop med hög kognitiv funktionsnivå (bra minne, uppmärksamhet osv.) och kan alltså ofta avslöja en hög premorbid förmåga**. Det vill säga, ju fler år av utbildning, desto högre kan man anta att personens kognitiva funktionsnivå innan olyckan kan ha varit. Detta gäller på gruppnivå, det finns såklart undantag.

En hög premorbid förmåga har också ofta kopplats ihop med god chans till återhämtning efter att hjärnan skadats till följd av exempelvis en bilolycka eller en skottskada. De som läst många år i skolan, rehabiliteras snabbare från en hjärnskada, och kan antas återvända till en högre grundnivå.

Det som är intressant med artikeln är att utbildningens effekt på din rehabilitering verkar vara beroende på hur “lätt” du hade det i skolan. Eller snarare hur “svårt” du hade det. För det som hade det svårare i skolan, men ändå lyckats ta sig igenom universitetsstudier, verkar ha haft vissa fördelar.

Forskarna Grafmam & Jonas (1988) har undersökt kognitiv förmåga*** och utbildningsnivå hos soldater**** som fått skottskador på hjärnan (främst vietnamveteraner tror jag) För dessa soldater, hängde utbildning samman med högre testresultat efter skada, endast om soldaten i fråga uppgivit haft en generell intelligens som föll under genomsnittet.

Alltså: de soldater som haft lite svårare för sig i skolan, men ändå pluggat länge och framgångsrikt, återhämtade sig snabbare efter en hjärnskada än de soldater som haft lättare för sig under skoltiden.

Varför?

Forskarna menar att detta fenomen avslöjar att det är andra faktorer än hög intelligens/hög generell förmåga som kan leda till goda resultat. De menar att soldaterna med lägre generell kognitiv förmåga (vilket troligen lett till att de haft svårare för sig än genomsnittet) och hög utbildning hade mer motivation och persistence in learning än de som haft lätt för sig i skolan ända från början (det vill säga de som haft en intelligens/förmåga som bedöms ligga över genomsnittet).

Okej, hur kan denna information vara relevant för er icke-hjärnskadade som kämpat i skolan och lyckats få bra betyg ändå?

Jag tänker mig att detta fenomen skulle kunna stämma in även i andra sammanhang. Det kan vara något så flummigt och svårmätbart som motivation och framförallt uthållighet i inlärningssituationer som är viktigt, inte vad du föddes med för intellektuella balls. Om du som haft det tufft i skolan och ändå uthärdat, senare drabbas av någon stor svårighet eller utmaning, exempelvis sjukdom eller arbetslöshet, kan det vara så att du får lättare att komma igen för att du är VAN ATT KÄMPA helt enkelt.

Personligen skulle jag vara minst lika intresserad av att anställa någon som alltid haft lätt för sig som av någon som blivit utmanad och tvingad att kämpa för att nå resultat.

* typiskt humblebrag är en statusuppdatering på facebook av typen “oh no, jag blev utslängd från stället för att jag hade så kul och dansade på borden”

** För att kunna genomföra en neuropsykologisk undersökning efter att en olycka skett (det kan innebära att en persons minne, uppmärksamhet och problemlösningsförmåga mäts och undersöks ) är det viktigt reda på premorbid förmåga. Det kan man göra genom att samla in information om tidigare förmåga exempelvis genom att ta reda på utbildningsår, betyg, framgångar, motgångar etc. Dessutom finns det flera neuropsykologiska test som kan mäta tidigare förmåga på ett någorlunda bra sätt.

*** minne, uppmärksamhet, arbetsminne spatial förmåga exempelvis lösa problem, se former, fokusera uppmärksamhet, lära sig nytt med mera.

**** För forskare som intresserar sig för hjärnskador, premorbid förmåga, generell intelligens och rehabilitering är det är passande att undersöka soldater, för de har ofta testats både innan och efter de sänts ut i fält och skadats.

en till fotnot: de som bedöms ha en intelligens eller kognitiv förmåga en bit under genomsnittet har ofta svårare för sig i skolan. Men att ha svårt för sig i skolan kan bero man en massa andra faktorer som ni säkert vet.

Artikel: Grafman, J., B.S. Jonas, A. Martin, et al. 1988. Intellectual function following penetrating head injury in Vietnam veterans. Brain 111: 169–184. Refererad i Lezak (2004).

Ett svar till “Hör du till dem som aldrig haft lätt för dig i skolan men ändå fått bra betyg? Därför är du en vinnare.”

  1. marcus jonsson skriver:

    Själv tänker jag bara på hur osmakligt det är att prestationer alltid ska premieras över relationer, och att de som presterar alltid ska ses som bättre personer, samt att lycka nära nog alltid mäts i termer av hur lyckad någon är.
    Att du inte hör någon som haft det svårt skryta är helt enkelt för att man inte tycker att det ska ge bonuspoäng i livet. Min psykolog sa till exempel (helt korrekt tycker jag) att man kan ju inte ge högre betyg bara för att det är synd om personen. Även om någon haft det körigt så förväntas denne prestera enligt samma mönster som andra, och det gärna utan gnäll.Smarthet är så klart en gudagåva i ett prestationssamhälle, men ett sånt samhälle är inte eftersträvansvärt tycker jag. När du får en teckning av ett barn så är det väl till och med rekommenderat att budskapet till barnet bör vara hur du känner dig (åh så glad jag blev nu) och inte att tala om vilken fin teckning barnet gjort (åh så duktig du är/vilken fin teckning du gjort osv). För att lägga fokus på handlingen mer än prestationen.Sen undrar jag om du inte i konsekvensens tecken ska byta ut alla ‘man’ i första stycket mot ‘hen’ istället :)

    .perpotator

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.