Hjälp till självhjälp, del 1

Romaner och dikter har fungerat som vägledning och inspiration för människor i århundraden. Men som en särskild genre avsedd att ge råd om välbefinnande har självhjälpsboken inte mer än tvåhundra år på nacken. Under 1800-talet intresserade sig läsarna för rent kroppsliga sjukdomar och olika sätt att förfina sin karaktär. Från 1900-talets mitt kom sedan allt fler böcker i ämnen som barnuppfostran, självförverkligande och psykiska besvär.

En av de första självhjälpsböckerna i ämnet psykologi var den amerikanske psykiatern Karl Menningers The human mind, från 1930. Menninger var en förespråkare av att sprida kunskap om psykisk ohälsa i syfte att få gemene man att själv hantera sina problem. Litteratur ansågs särskilt lämpad för att nå ut till en bredare allmänhet, och Menningers verk blev startskottet för att både bibliotek och sjukhus började köpa in böcker i ämnet. Det dröjde sedan inte länge förrän självhjälpsgenren fick en egen term, biblioterapi.

Los Angeles Times räknade i början på 1980-talet att cirka 2 000 nya självhjälpsböcker årligen kom ut bara i USA. En del av titlarna baserades på författarens berättelser om sina subjektiva erfarenheter, medan andra fokuserade mer på att ge läsaren konkreta råd. Då hade utgivningens omfattning och spretighet oroat det amerikanska psykologförbundet ett tag. Redan år 1978 bad organisationen psykologi-professor Gerald Rosen att utreda självhjälpsböckernas kvalitet. Han kom fram till att självhjälpslitteraturen nådde ut till många människor, var kostnadseffektiv och fungerade förebyggande. Men Gerald Rosen varnade också för att hårt marknadsförda böcker kunde ge orealistiska förväntningar och för att många författare saknade rätt kompetens.

1970-talet var samtidigt en period då allt fler etablerade psykologer och forskare började att skriva i kortare gör det själv-format. Peter Lewinsohn skrev om depression, Kelly Brownell om viktminskning och Philip Zimbardo om blyghet, vilket banade väg för allt fler självhjälpsböcker med större vetenskaplig grund. Forskning om biblioterapins effekt fick sedan ett rejält uppsving i samband med internetterapins entré på 1990-talet. Man kunde nu på ett enklare sätt distribuera och utvärdera behandlingar via dator, för att sedan lansera dem i bokformat.

En som studerat självhjälpsbehandlingar är Viktor Kaldo, psykolog och forskare vid Karolinska institutet och författare till Kognitiv beteendeterapi vid tinnitus. Han är positiv till att fler etablerade behandlingar når allmänheten.

– I de fall då självhjälpsböcker utgår från en behandlingsmanual som har utprövats och utvärderats inom psykiatrin eller forskningen, fungerar de ofta bra. De har då många väletablerade inslag av terapier som med största sannolikhet också passar som självhjälp.

Som exempel på en bok med bevisad effekt tar Viktor Kaldo sin egen bok om tinnitus. Där har en beprövad behandling överförts i textformat och sedan getts till patienter med olika grad av kontakt med psykolog. Även om psykologstödet hade en positiv inverkan, så visade det sig att många patienter blev hjälpta av enbart boken. Viktor Kaldo påpekar dock att det är komplicerat att dra generella slutsatser om självhjälpsböckers effekt.

– Mig veterligen finns det ingen forskning om människor som köper dessa böcker och genomför en hel behandling på egen hand. I studier av självhjälpsbehandlingar har man nämligen undersökt personer som fått både bedömnings- och uppföljningssamtal av psykolog, något som troligen har påverkat resultatet.
Självhjälpsböcker har också blivit allt vanligare i terapirummen. Enligt en undersökning av psykologiprofessor John Norcross från år 2000, uppgav 85 procent av de tillfrågade psykologerna i USA att de använde sig av självhjälpsböcker i sitt dagliga arbete. Texter om en diagnos eller övningar uppgavs kunna ge individen mer kunskap om sina problem och mer realistiska förväntningar på behandlingen. John Norcross uppger att biblioterapi kan minska antalet sessioner i terapin, nå ut till personer som har svårt att ta sig till psykolog och minska kostnaden för psykiatrin.

En som ofta använder sig av självhjälpsböcker i sitt arbete med klienter är psykologen och psykoterapeuten Liv Svirsky, själv författare till bland annat Trollet Tralle, riktad till barn med fobier, och Kbt – att tillämpa metoden med barn och ungdomar.

– Jag gör det framför allt för att informera klienten om hans eller hennes psykiska besvär. Jag tycker att denne själv måste bli expert på sina problem, så att jag inte blir den enda auktoriteten. Därmed inte sagt att självhjälpsmaterial passar alla, men för många kan det vara ett komplement i behandlingen.
Alla delar dock inte denna syn på självhjälpsböcker. Jonas Aspelin, docent i pedagogik vid Malmö högskola, har i sin bok Suveränitetens pris granskat den människosyn som självhjälpsböcker förmedlar. Han menar att genren präglas av stark individualism och bara betonar verktyg som ska ge läsaren självkontroll. Därmed minskar utrymmet för social gemenskap och viljan att ta hjälp av utomstående för att hantera livets svårigheter. Med andra ord är det aldrig i relationerna till andra som utveckling sker, det är den egna personliga förbättringen som ständigt står i fokus. Samtidigt anser han att det är förståeligt att självhjälpsböcker blivit populära.

– Texterna är ofta lättillgängliga och har ett personligt tilltal – och det kan kanske ses som något positivt. Framför allt Phillip McGraw (Dr Phil red. anm.) skriver på ett sätt som gör att man som läsare kan känna sig delaktig i kommunikationen med författaren. Han lyckas dessutom ibland på bra sätt förklara och konkretisera mer eller mindre komplicerade termer, säger Jonas Aspelin.
Men att hitta bland alla självhjälpsböcker kan vara krångligt. I USA uppskattas hela självhjälpsindustrin, där allt från böcker till workshops ingår, omsätta mer än 2,5 miljarder dollar per år. Hur många titlar som publiceras på den svenska marknaden är dock svårt att veta. Lisa Ydring är förläggare och har givit ut självhjälpslitteratur på Bokförlaget DN, Forum, Viva, Bonnier existens och nu senast Bonnier fakta.
– Det är knepigt att räkna på, eftersom det beror på vad man menar med självhjälpslitteratur, säger hon och sätter fingret på något som försvårar för den som söker psykologisk hjälp i bokhandeln.
– Självhjälpsböcker sväljer ett stort område, och innefattar allt från praktiskt stöd om sömn och stress till nästan skönlitterära berättelser om hur det är att vara människa, säger Lisa Ydring.
Eftersom definitionen är otydlig menar Viktor Kaldo att man som konsument bör vara noga med vad man är ute efter, om man förväntar sig effekt.
– Det gäller att skilja mellan självhjälpsböcker och självhjälpsböcker. Är den metod som presenteras till exempel verkligen beprövad? Om den har visat bra resultat i forskningen så gäller detta sannolikt även för den enskilde läsaren. Om det saknas studier på själva boken så bör den åtminstone vara baserad på ett behandlingsupplägg som har utvärderats i terapisammanhang, säger Viktor Kaldo.


Text: Alexander Rozenthal
Foto: thecrystalfairy/flickr.com
Publiserades ursprungligen i Modern Psykologi
Detta är del 1 av 2

2 svar till “Hjälp till självhjälp, del 1”

  1. […] Aspelin, docent vid Malmö Högskola menar att självhjälpslitteratur gör oss ännu mer individualistiska istället för att förbättra relationerna till varandra och visst kan det säkert vara så. Själv […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.