Hur som helst, om du är intresserad av att få din intelligens mätt på ett vetenskapligt sätt är det bara att kolla in Facebook-gruppen och anmäla ditt intresse!

Ett bra resultat är ju ett gott argument vid en anställningsintervju – och ett mindre bra resultat, tja det är väl bara att glömma – och kanske testa fram andra styrkor hos dig själv med till exempel VIA Survey of Character Strengths som finns på Martin Seligmans sajt? Eller kanske börja köra Lumosity?

Av: John Airaksinen

“The Art and science of Valuing in Psychotherapy – helping clients to Discover, Explore and Commit to valued Action Using Acceptance and Commitment Therapy”

(vad ska det här tvångsmässiga användande av stora bokstäver vara för egentligen? poängtera?)

I boken finns en asbra guide för hur man sätter upp värderingar och omvandlar dem till konkret handling. Så här typ (snabböversättning av mig…)

1. Välj ut och formulera en värdering “jag vill leva hälsosamt”

2. Lägg märke till din reaktion på uppgiften ovan och skriv ned några ord om den. “Vilken löjlig uppgift” eller “Jag kan inte följa en värdering”

3. Gör en lista på beteenden som innebär att du praktiserar din värdering.“promenera till jobbet varje dag” “äta en grön och en röd grönsak varje dag” “dricka grönt te”

4. Välj ut ett eller flera av dessa beteenden och vänta med några

5. Märk hur du värderar övningen, skriv några rader om din reaktion

6. Gör en konkret plan på hur du kan börja använda dig av dina beteenden i vardagen

“imorgon ska jag börja”

7. Åta dig att följa dina nya beteenden

och så vidare… (läs hela guiden s. 166 för en korrekt version)

Grejen är att jag gärna sätter upp en del hälsosamma värderingar. Jag är vegetarian, äter ton av grönsaker och tränar för att det är roligt (jag vet, usch, vad hurtigt) Jag vill alltid “göra nåt av dagen” och får ångest av TV-bonanza och tacokväll. Jag är helt enkelt en, vad borgmästaren i i Bogota, skulle ha kallat “en morot”.

Jag har också en del lite mer osunda värderingar som bland annat bygger på dödsångest, belöningssystem och vetskapen om att livet är kort och ändligt. Jag dras mellan dessa sidor av mig själv.

Får jag stoppa in hedonistiska värderingar i den här mallen? Jag tänker lite osökt: Tänkt om positiv psykologi har svaret?

“Njae, det får du väl”  skulle kanske översteprästen i PP, Martin Seligman ha sagt till mig.

“Man du skulle bli mer tillfredsställd av att söka flow eller meningsfullhet istället”"

Seligman menar att hedonistisk njutning bara är ett av tre sätt (och det minst varaktiga) att nå ett tillstånd där det finns fler positiva än negativa emotioner. De andra två, Det goda livet (att vara engagerad i arbete, uppleva flow) och Det meningsfulla livet (att tro, känna tillit, organisera sig tillsammans, känna samhörighet) räcker längre än vad chokladmuffinsen gör.

Jag undrar förresten om detta (att man mår bättre av att söka flow och samhörighet) på något sätt har att göra med värderingar i den kultur man lever i?  I en värld där sökandet efter njutning kunde ses som att verkligen “ta tag i sig själv” och “skärpa sig” “ta ansvar över sitt liv”. Eh, jag vet inte. Bara undrar liksom.  Jag vet redan vad B skulle säga till mig:

“Pursuit of pleasure can only continue what is ultimately an unquenchable thirst.”

Doh.

källa:

Dahl, Plumb, Stewart och Lundgren (2009) “The Art and science of Valuing in Psychotherapy – helping clients to Discover, Explore and Commit to valued Action Using Acceptance and Commitment Therapy”

Seligman, Martin E.P. (2002). Authentic Happiness: Using the New Positive Psychology to Realize Your Potential for Lasting Fulfillment.. New York: Simon and Schuste

Trombonisten Abbie Conant är kvinna och borde nog blivit misstänksam när Münchens filharmoniska orkester bjöd in henne till audition. I sitt brev skrev de nämligen “Käre Herr Abbie Conant”. Inte heller under själva provspelningen märkte antagningskommittén att hon var kvinna, för de hade precis börjat låta de sökande spela bakom en skärm. Detta för att kunna göra en så opartisk bedömning som möjligt. Conant var den sextonde personen av trettiotre som spelade bakom skärmen i Deutsches Museum i München. När antagningsjuryn hörde henne spela blev de lyriska. Filharmonikernas musikaliske ledare Sergiu Celibidache sa “Den vill vi ha!” och de sjutton sökande som var kvar efter Conant skickades genast hem. När hon steg fram från skärmen blev alla häpna. De hade väntat sig en man.

Den musikaliske ledaren ändrade sig och tyckte inte längre att fru Conant var lämpad för orkestern. Hon blev motarbetad i många år och fick bland annat kämpa mot Sergiu Celibidache i domstol för sin rätt att få spela som solotrombonist. I alla dessa strider hade hon dock alltid en sak som talade väldigt starkt för henne: den musikaliske ledarens uttalande efter att ha hört henne bakom skärmen: “Den vill vi ha!”.

Det kan tyckas att Münchens filharmoniska orkester är väldigt bakåtsträvande, men faktum är att få arbetsplatser rekryterar på basis av färdigheter och kompetens. Det vanliga är att en rekryterare eller chef träffar en aspirant som ger “en bra magkänsla” och sedan skrivs kontraktet. Där krävs inget arbetsprov eller test utan bara en stunds samtal. Risken är att den här magkänslan styrs av faktorer som inte har med kompetens att göra. Det är lättare att få en bra magkänsla när personen liknar en själv, har samma fritidsintressen och har gått samma utbildning.

Alternativet till magkänslan, och motsvarigheten till att ha provspelning bakom skärm, kallas för kompetensbaserad rekrytering. Detta bygger på de vetenskapliga fynd kring vad som bäst förutspår vem som kommer att klara av arbetet. Resultatet i studierna kan verka provocerande: begåvningstest, färdighetstest och kompetensbaserad intervju sopar mattan med en sedvanlig intervju.

Först begåvningstest. En grundläggande nivå av begåvning säkerställer att en jobbsökande snabbt kan lära sig det nya jobbets arbetsuppgifter. Detta betyder inte att en smartare person är mer lämplig för ett jobb. Det betyder snarare att begåvningstest är det mest vetenskapliga sättet att välja ut vilka som ska få komma på intervju i en hög av 100 ansökningar. Sedan färdighetstest. Det viktiga för att lyckas med på arbetet är att klara av arbetsuppgifterna. Ett färdighetstest visar om personen är duktig på att spela trombon, använda engelska, räkna, eller vad jobbet nu går ut på. Till sist kompetensbaserad intervju. Den skiljer sig från den typiska anställningsintervjun på många sätt. Frågorna rör bara de typer av kompetens som är relevanta för tjänsten och intervjuarren ber den sökande vara väldigt specifik om tidigare beteende i arbetssituationer. Detta har visat sig förutspå hur den sökande kommer bete sig i kommande och liknande situationer.

Att kombinera begåvningstest, färdighetstest och kompetensbaserad intervju ökar dramatiskt chansen att aspiranten anställs på basis av sin kompetens. Detta istället för att rekryteras på basis av sin utbildningsort, sin hudfärg eller sitt kön. Kompetensbaserad rekrytering erbjuder de jobbsökande motsvarigheten till att provspela trombon bakom en skärm, de får visa vad de kan. Så som det var för trombonisten Abbie Conant. Hon behövde aldrig kvotering, hon behövde en ärlig chans.

Fallet diskuteras av Abbie Conants man i artikeln “You sound like an ladies orchestra” och i Malcolm Gladwells bok Blink. För den som är intresserad av vetenskapen bakom kompetensbaserad rekrytering rekommenderas Malin Danielsson Lindelöws bok “kompetensbaserad rekrytering, intervjuteknik och testning“.

Texten publicerades ursprungligen i Liberal debatt nr 1/2010

Nu är det dags.

Under höstens förberedelser inför söndagens folkkära 90 kilometer långa skidlopp, har jag ivrigt tittat om och om igen på fyrfaldige Vasaloppsmästaren Jan Ottossons pedagogiska film ”Så gör du ditt bästa Vasalopp!”.  Mitt mål har hela tiden varit att komma i just mål. Varken mer eller mindre. Det har känts mer relevant för mig att fokusera på det realistiska i att först lära mig åka skidor, och sen ta mig i mål. Jag har ganska sparsamt med mil i kroppen. Så det att jag ens försöker, är nästan att förhäva mig. Även för en amatör har det krävts ordentliga förberedelser. Vissa steg svindlande enkla – som att anmäla sig, gå med i skidklubb och skaffa komplett skidutrustning. Andra har varit några nivåer tuffare – ta itu med min kroniska höftinflammation, träna på gym, träna barmark, lära mig att åka skidor, köra minst ett annat lopp och så sist då att komma i mål på söndag.

Jan lär mig vettiga grejer – hur man vallar, om träning på barmark och skidåkningsteknik. Men, jag saknar något.

Hur gör jag med negativa tankar som dyker upp under loppet? Hur gör jag om motivationen tryter? Vad ska jag ta mig till med all fysisk smärta som kommer att uppstå?

Det behövs en psykologisk första hjälpen. Min ganska så väl använda, men inte så väl beprövade strategi, att låta att jag känner få veta att jag ska åka, känns nämligen lite tafatt. Den strategin låter mest som management by fear, och därför inte alls lika modern som den låter käck. Vi har sett metoden tillämpas av Percy Nihlegård i ”Percy tårar” och läst om den i Machiavellis böcker. Idag vet vi att det är bättre att vara motiverad av viljan att lyckas, än av rädslan för motsatsen.

Så här följer min psykologisk första hjälpen för alla oss 15 901 som på söndag ska åka från Sälen till Mora med mottot ”I fäders spår för framtids segrar”.

1. Hur hanterar jag mina negativa tankar?

Negativa, välrepeterade tankar kommer att dyka upp. Kanske du strax före loppets mitt i och med Evertsbergskontrollen tillsammans med en och annan blåsa på foten och med tömda energidepåer tänker ”Det här kommer aldrig att gå” eller ”Den här smärtan betyder att något är allvarligt fel”. Då har du fått obett besök av katastroftankar. Eller: ”Usch, jag borde ha tränat mer” – annorlunda uttryckt kallas det ”borde-tankar” som bara stjälper. Sätt snabbt etiketter på tankarna då du märker att de ploppar upp i huvudet. När så är gjort, låt tankarna singla förbi i ditt medvetande och återför fokus till aktiviteten. Har du möjlighet, kan det vara bra att före loppet fundera kring vilka tankar just du brukar få under längre tids fysisk ansträngning, och på förhand ge dem olika beteckningar. Det gör det lättare att när de dyker upp se dem för vad de är, nämligen bara tankar.

2. Vad gör jag när motivationen vissnar?

När det händer, påminn dig själv om varför du gör det här. Det förutsätter att du har det klart för dig innan loppet. Målen ska vara positivt formulerade, alltså utifrån vad jag vill uppnå, inte vad jag inte vill ska hända eller vad jag vill undvika som ”Jag vill inte att det ska vara för jobbigt” eller ”Jag vill slippa skämmas om jag inte klarar det”. Dessutom ska de vara något du kan påverka som ”Jag vill göra mitt bästa”, inte ”Jag vill att kroppen ska kännas alert under hela loppet”. Ännu bättre är om du kan formulera målet som beteende för beteendens egen skull, det som kallas inre motivation. Jag åker Vasaloppet för att det i sig är utmanande, inte för att få andras beundran eller för att passera mållinjen.

3. Hur kan jag hantera den oundvikliga smärtan som kommer att drabba mig?

Hur det hela kommer att förlöpa är på många sätt osäkert. Ett är dock säkert – olika kroppsliga smärtor kommer att uppstå. Hur hanterar man då smärtan? Vilka aspekter du fokuserar på av smärtupplevelsen har visat sig ha betydelse för vår fysiska förmåga. I en studie lät man deltagarna med smärtor i ländryggen antingen först få berätta om hur de på olika sätt lyckas hantera sin smärta eller få berätta om de negativa aspekterna av sin smärta. Utfallet är självklart – deltagarna som fick prata om sin smärta i ett mer positivt perspektiv, var fysiska kapabla under en signifikant längre tid. Implikationen för loppet är tydligt – när smärta uppstår, tänk på alla de tillfällen när du lyckats hantera liknande tillstånd.

Studier visar att ju mer man fokuserar på sin smärta,  ju mer smärta känner man. Den klart vanligaste orsaken till smärtan under Vasaloppet är ofarlig – det vill säga fysisk ansträngning. Bete dig därför inte som om smärta vore farlig, utan behåll din hurtiga steglängd, flinka tempo och din positiva attityd. Det är svårt att följa instruktionen “fokusera inte på din smärta”. Istället fokusera aktivt på andra saker som din teknik, andra åkare, kringevenemangen längs spåret och så vidare (Fauerbauch et al, 2002).

Ytterligare ett bra sätt att hantera smärta, är att öka din upplevelse av kontroll av den. Bandolier (2003) visade i sin studie att när patienterna efter en operation själva har kontrollen över dosering av smärtstillande (PCA – Patient Control Analgesia) så använder de både lägre doser och uppger att de är mer tillfreds. Det jämfört med om, som vanligt är, att sjukhuspersonal kontrollerar doseringen. Hur kan det tillämpas i Vasaloppet? Om du lätt får fotblåsor, stoppa några fotplåster i fickan så behöver du inte vänta till nästa sjukstuga eller stå och vänta i kön när du väl är framme. Blöder dina bröstvårtor av skavande underställströja – tejpa på förhand och se till att ha med dig extra tejp i magbältet om plåstret lossnar. Ta kontroll över den egna smärta när du kan!

4. Sist, kom ihåg att motivation är något föränderligt.

1966 följde sociologiforskaren Dick Emerson med på en expedition med mycket erfarna bergsbestigare upp på Mt Everest. Han kunde då registrera att bergsbestigarna var ömsom optimistiska, ömsom pessimistiska. Det att utmaningen varken kunde betecknas som omöjlig eller helt enkel, fungerade som en starkt motiverande faktor för den här gruppen människor. Alltså inte att de redan från början var övertygade om att lyckas. Genom att våga prestera under osäkerhet, så kan du behålla din motivation! Det är hur vi tolkar osäkerhet som betyder något.

Referenser:

An introduction to Health Psychology, Morrison & Bennett, 2009.

Fauerbauch et al (2002). Coping with stress of a painful medical procedure. Behaviour research and therapy, 40:1003-15.

Bandolier (2003). Acute pain. Bandolier extra, February. Tillgänglig på www.bandolier.com

För några år sedan läste jag om marshmellowexperimentet och blev konfunderad.

Är jag typen som skjuter upp belöning eller måste jag tillfredställa mina behov så fort de uppstår?

Delayed Gratification kallas den här förmågan som vissa har att skjuta upp något omedelbart belönande för att på lång sikt kunna få vad man vill ha.

Typ när du stretar dig genom den urtrista juristlinjen för att få ett roligt jobb eller när du uthärdar de första kilometerna på löprundan i väntan på runners high i slutet.

Stanfordpsykologen Walter Mischel är hjärnan bakom det briljanta experimentet. Det gick till så här:

1960-tal. En grupp med fyraåringar fick varsin marshmellow. Sen fick de veta att de skulle kunna få en ytterligare marshmellow om de stod ut att vänta i 20 minuter med att äta upp den första. Det visade sig att vissa barn stod ut, och andra inte.  Varför är den upptäckten intressant?

Mischel förklarar:

“If you can deal with hot emotions, then you can study for the S.A.T. instead of watching television”
Forskarna följde barnens utveckling fram tills tonåren och drog slutsatsen att de barn som kunde skjuta upp belöningen fick signifikant bättre resultat på test som mätte deras förmåga till anpassning och samvetsgrannhet.

Varför? Mischel förklarar i The New Yorker

“The kids who couldn’t delay would often have the rules backwards. They would think that the best way to resist the marshmallow is to stare right at it, to keep a close eye on the goal. But that’s a terrible idea. If you do that, you’re going to ring the bell before I leave the room.”

Barnen som misslyckades med att skjuta upp belöningen hade alltså felaktiga strategier för att stå ut.

Hoppingivande för oss som misstänker att vi hade käkat den asap.

Läs mer här och Här kan du läsa mer om hur barns förmåga att skjuta upp belöning kan predicera senare utvecklingmöjligheter

( Mischel, Shoda och Rodriguez (1989) Delay of gratification in children)

Det här är den 100:e och sista posten i 100 känslor! Vi satte igång projektet som ett experiment inspirerat av bland annat Wefeelfine.org, Fredrik Strages De 100 största rockögonblicken, Filip & Fredriks 100 höjdare – och naturligtvis Anna Kåvers bok om känslor. Vi tänkte att videoklipp från nätet vore det perfekta sättet att illustrera känslor – och konkret visa på grundtesen i Anna Kåvers bok: att det går att motverka vår tendens att förenkla tillvaron i svart eller vitt, att tänka att man mår bra eller dåligt – genom att börja uppmärksamma alla nyanserna. Som ett sista exempel på det – och som en liten sammanfattning av bloggen har vi satt ihop en liten övning i videoklippet ovan! Testa själv om det kan vidga din känslopalett en aning!

Innan vi säger hej då tänkte vi sammanfatta av bloggen i punktform!

Vanligaste känsloordet: Stolthet
Konstigaste känsloordet: Flamsighet
Obehagligaste känsloordet: Avsky
Finaste känsloordet: Sorglöshet
Känsloordet som automatisk väcker mest känslor: Vemod

Våra tio favoritbloggposter:
Sången i omklädningsrummet får hjärtan att smälta
Krigsdans väcker rugbyspelarnas kamplust
Dotter kastar i väg pappas ovärderliga souvenir
Lejonet och återföreningen
Kungen påkommen med att röka
Beyoncé sjunger för elvaårigt fan
Minireporter vägrar tro att hon vunnit tävlingen
Fyrlingarna kiknar av skratt
Matt dansar sig igenom 42 länder
Malmöpunkare ifrågasätter gruppens normer

Bloggposterna vi lärde oss mest av själva:
John: Dotter kastar i väg pappas ovärderliga souvenir – att handla tvärtemot känslan det mest användbara knepet jag tagit till mig från arbetet med 100 känslor. Jag har använt det i alla möjliga sammanhang – allt från att börja dansa på kontoret när jag kört fast i jobbet och blivit frustrerad till att vara extra trevlig mot taxichauffören och ge massa dricks när jag var superirriterad över att ha jobbat sent och missat sista tunnelbanan hem. Det är sällan det inte funkar!

Linda: Våghals i en av världens högsta byggnader – hur ångestkurvan fungerar är något jag tagit till mig och använt i andra sammanhang, inte minst när jag ska föreläsa och pulsen går upp!

Roligaste läsarreaktionen:
Jacob Risberg som spelade in sin nyfödda dotters känslopalett och skickade in!

Mest känslosamma 100 känslor-händelser utanför bloggen:
John: När en ytligt bekant kom åkandes i en mötande rulltrappa och skrek att han älskade vår blogg så högt att hela tunnelbanestationen kunde höra!
Linda: När jag var på fest och en person pratade entusiastiskt om 100 känslor utan att veta att jag jobbade med bloggen.

Frustration har vi känt:
När vi hittat något superbra klipp, skrivit en lång harang om det – och det sedan visat sig vara en bluff.

Nyfikenhet har vi känt:
När vi utfört uppdrag från psykologen Oskar eller testat knep ur Anna Kåvers bok. Och när vi hittat något intressant fenomen eller person på YouTube och klickat oss vidare hela natten!

Kamplust har vi känt:
När vi fått totalt irrelevanta personangrepp i kommentarerna.

Pinsamhet har vi känt:
När vi fått konstruktiva kommentarer som fått oss att inse att en psykologikoppling eller tolkning av ett klipp vi gjort var helt uppåt väggarna!

Skam har vi känt:
När vi fått mejl från huvudpersonen i ett klipp och insett att det inte var någon vidare bra idé att ha med det.

Stolthet har vi känt:
När vi fått uppskattande mejl från läsare som påverkats i sitt förhållningssätt till sina känslor.

Entusiasm har vi känt:
När Idag-chefen Susen Schultz peppat oss – i både med- och motgång!

Tacksamhet har vi känt:
Mot alla läsare som hört av sig och tipsat om klipp och på andra sätt engagerat sig i vårt projekt! Och mot Svenska Dagbladet och Natur och Kultur som lät oss testa den här knäppa idén!

Hej då!

Av: Linda Backman & John Airaksinen

Det som jag tycker Henrik Berggren uttrycker så fint i slutet av det här klippet är dock inte bara utanförskap utan också tillfredsställelse. Han berättar att bandet snarast valt att framhäva att dom inte är några särskilt skickliga musiker – och ser nöjd och nästan förundrad ut när han berättar att det inom popmusiken funkar! 

“För om vi skulle försöka vara skickliga skulle vi vara förlorare redan från början. Det är det som är så underbart med pop, det är det som är miraklet med popen – att vem som helst kan spela, som bara har lidelse.”

Henrik Berggren ger uttryck för något som känns som en grundmurad värdering i Broder Daniel-ideologin: att det är något positivt i att vara annorlunda och sticka ut från mängden. Troligen har det varit en ledstjärna genom bandets karriär – och bland annat påverkat Henrik Berggrens beslut att uppträda med stjärnor fastklistrade på kinderna!

Att använda tydligt definierade värderingar som kompass i tillvaron är en aktiv komponent i många nyare former av kognitiv beteendeterapi. En intressant studie gjordes på barn med kronisk smärta vid Astrid Lindgrens barnsjukhus – där barnen bland annat fick fundera över sina värderingar och hur de – trots smärtan – kunde ta små steg mot att göra mer av det dom tyckte var viktigt. Resultatet visade att barnen som fick behandlingen fungerade bättre – och för vissa gick till och med upplevelsen av smärta ned. Studien väckte internationell uppmärksamhet, och blev omskriven bland annat i Time Magazine.

Har du musiktjänsten Spotify kan du ta del av Broder Daniels uttryck för utanförskap till exempel i formen av “No Time For Us”.

Av: John Airaksinen

Kungafamiljen valde att använda Youtube för att både berätta om förlovningen – och visa lite känslor! Visst kan man ana en del förväntan och nervositet? Klippet väckte också en hel del känslor – en del tittare tyckte att det var “sååå pinsamt”.  

Säga vad man vill om deras insats – jag tycker i alla fall att det är ett steg i rätt riktning att hovet är intresserade av att uttrycka sina känslor direkt till folket utan att ta omvägen via medierna. Svenskar brukar ju ibland anklagas för att inte uttrycka så mycket känslor – så kanske kan vi inspireras av hovets första trevande försök. Varför inte spela in en hälsning och lägga upp på YouTube när du har något känslosamt att tillkännage släkt och vänner? Fast kanske kan du skippa att läsa från fusklappar…

Jag är inte bekant med några studier på huruvida man i Sverige uttrycker mindre känslor än på andra platser. Men däremot finns det forskning på hur kollektivistiska kulturer (i det här fallet Kina och Taiwan) skiljer sig från individualistiska (USA och Australien) i det här avseendet. Resultatet visade bland annat att det var mer accepterat att visa vad man känner i de indvidualistiska kulturerna – men att det också var mindre accepterat att inte må bra!  

Av: John Airaksinen

Jag har valt inriktning KBT, och idag introducerades vi för första gången för forskning om positiv psykologi och flow. Det är sannerligen en intressant upplevelse att få något presenterat för sig grundligen och på högskolevis när man läst så mycket om ämnet tidigare.

Jag vet inte hur det är på era lärosäten men runt mig känner jag att det finns en stor skepsis mot positiv psykologi. Mycket på grund av att kunskap saknas. Men också på grund av attityder. Det verkar inte vara lika hjältemodigt att arbeta för att öka människor subjektiva välmående när de börjar på en helt okej nivå. Det är liksom lite mer Florence Nightingale över psykopatologi.

Min beteendeanalys-lärare Jonas Ramnerö sa något fint till oss på lektionen häromveckan, någonting i stil med

“Man försökte och försökte men lyckades inte hitta något verksamt botmedel mot cancer. Sen bestämde man sig för att kolla hur de som inte fick cancer fungerade. Då lyckades man komma närmre lösningen”

Det är så jag tänker om positiv psykologi. Att det är angeläget för psykologer att lära sig metoder som man kan må bra av, förebyggande. Med det ökade intresset för psykologi, så tror jag att det finns en lucka att fylla här.

Även om lycka inte korrelerar med storleken på din pengapung tänker att det till viss del är en klass/kulturfråga , vilka som får tillgång till kunskapen om hur man aktiverar positiva känslor.

Många växer upp med alla delar av den här livskunskapen i blodet. Det är orättvist tycker jag! Barn vars föräldrar motionerar, träffar vänner, bjuder till fest, är religiösa, tacksamma och har lyckats skapa meningsfulla arbetsuppgifter har troligen fört över en hel del av de viktigaste lyckosanningarna till sina barn.

En del nytt lärde jag mig idag! Till exempel att den metod jag använt mig av i någon månad var evidensbaserad.
Att skriva tre saker varje kväll som man är tacksam för och varför.

Klart det funkar. Det handlar väl till viss del om att uppmärksamma de positiva delarna av livet och på så sätt få en annorlunda perceptionsförmåga. Man ser ju det man vill se och förväntar sig att se. Det är lite som att bygga sagan om sitt liv.

När vi har ångest kan det upplevas som att den hemska känslan kommer att stegras i all oändlighet. Men faktum är att ångesten oftast mattas av om vi stannar i situationen som utlöser den. Ångestkurvan beskriver hur ångesten ökar och ökar för att till slut mattas av (på bilden motsvarar den streckade linjen hur man tror att ångesten kommer att fortsätta). Utan att själva hotet försvinner kommer alltså ångesten att minska. Psykologer använder sig av den vetskapen när de behandlar fobier, exempelvis höjdrädsla, genom exponering, då man utsätter klienten för just det han eller hon är rädd för.

När vi upplever fara sänder hjärnan signaler som förbereder oss för kamp och flykt. Kroppen förbereder sig genom att pulsen ökar. Mannen i klippet svettas, antagligen inte bara av hettan, och hans händer darrar – som en reaktion på mobiliseringen. Signalsubstanserna adrenalin och noradrenalin pumpas runt i kroppen och håller reaktionen igång. Även om den upplevda faran, till exempel den höga höjden i klippet, inte försvinner får kroppen snart nog av att vara i kris. Ångesten och rädslan har nått sin topposition, och kommer nu att minska med hjälp av kroppens lugna-ned-sig-system. Läs mer här om ångestkurvan och hur den används i behandling. 

Av: Linda Backman