En gnutta sund pessimism

Att inte lita på sin egen förmåga att klara av en uppgift leder lätt till att vi lägger den åt sidan. Istället för att ge oss i kast med det vi borde tvivlar vi på oss själva och ägnar oss åt aktiviteter som upplevs enklare eller bidrar med en större tillfredsställelse. En alltför låg förväntan att lyckas är således en av de vanligaste anledningarna till att vi ägnar oss åt prokrastinering, något som innebär att det spelar mindre roll vilken belöning som väntar av att bli klar – tror vi inte på oss själva är risken ändå stor att vi undviker vårt åtagande. Samtidigt är lösningen inte att vara överdrivet optimistisk. En alltför hög förväntan att lyckas kan vara lika skadlig som en alltför låg.

Jeffrey Vancouver, professor i psykologi vid Ohio University i Athens i USA, har under en lång tid studerat hur individens motivation påverkas av vilken tilltro den hyser om sig själv. Resultatet från dessa undersökningar visar att såväl hög optimism som hög pessimism dränerar vår drivkraft att tag i en uppgift. I grund och botten handlar det om att vi till en början saknar de kunskaper och erfarenheter som krävs för att kunna utföra ett bra jobb, vilket gör att vi tvivlar på vår förmåga att lyckas. Allteftersom dagarna går blir vi dock varma i kläderna och mer rutinerade, något som gör att vi sakta men säkert litar på våra förutsättningar att genomföra ett tillräckligt gott arbete.

Optimism

Efter en viss tidpunkt når vi emellertid en tröskel där vår pessimism övergår till optimism. Motivationen börjar därefter dala eftersom vi bedömer att vi är så pass duktiga att vi inte behöver lägga ner lika mycket tid och möda som vi tidigare har varit tvungna för att klara av en uppgift. Enligt Jeffrey Vancouver är risken då stor att vi efter en tid börjar övervärdera våra möjligheter att hinna klart med ett åtagande, vilket kännetecknas av att vi inte räknar med de hinder som kan uppstå samt gör en orealistisk bedömning av vad vi hinner prestera. Alltför mycket optimism kan med andra ord lätt leda till hybris och att vi skjuter upp saker och ting trots att goda chanser att lyckas.

Både pessimism och optimism kan således bidra till prokrastinering, varför en balans mellan dessa båda extremer tycks vara bäst för att vi ska lyckas uppnå det vi har föresatt oss att göra. Ett annat sätt att beskriva detta på är att planera för det värsta och hoppas på det bästa, det vill säga att införa en gnutta sund pessimism när vi planerar för vad vi ska hinna med. Det kan bland annat bestå av att bryta ner sitt långsiktiga mål i mindre delar, liksom att utvärdera hur arbetet brukar fortlöpa för att lättare identifiera vilka motgångar som kan uppstå. Därigenom blir det enklare att skapa en realistisk plan för sig själv, samtidigt som det ger lösningar på de problem som vanligen uppstår.

Akademisk referens: Vancouver, J., More, K., & Yoder, R. (2008). Self-efficacy and resource allocation: Support for a nonmonotonic, discontinuous model. Journal of Applied Psychology, 93(1), 35-47.

Vancouver, J., More, K., & Yoder, R. (2008). Self-efficacy and resource allocation: Support for a nonmonotonic, discontinuous model. Journal of Applied Psychology, 93(1), 35-47.

Foto: http://www.flickr.com/photos/zyada/