http://elingrelsson.se/2010/01/08/det-finns-inga-happy-endings/

Oerhört sant! Det intressanta är också att detta “första steg” i själva verket också är det enda nödvändiga steget. Om vi verkligen förmår vara närvarande i och acceptera hela vår upplevelse så sker en förändring automatiskt. De negativa vanemönstren förlorar sin kraft. Det är därför mindfulness är så viktigt och så kraftfullt.

“Det är många som aversion mot den här pressen att genomsyras av kärlek jämt. “

Inte minst vi i väst har en mentalitet som handlar om att prestera och uppnå saker hela tiden. Att känna kärlek och positiva känslor blir bara ytterligare ett av många krav, ett “måste” som ska bockas av på listan. Det är exakt motsatsen till den attityd av öppenhet, acceptans och ömhet mot sig själv som vi egentligen skulle behöva utveckla.

En sak till som jag tänkte på i samband med ert hundra känslor prohekt. Man kan använda det Einstein pekar på med sitt citat för att kategorisera känslor. De känslor (och sinnestillstånd) som inte är i samklang med det Einstein talar om är de som är “negativa”, dvs. destruktiva för vår sinnesfrid och förknippade med psykologiskt lidande och otillfredsställelse. De som istället är i samklang med det han pratar om är de som är “positiva”, gynnsamma för vår sinnesfrid och förknippade med psykologisk lycka och tillfredsställelse. Ilska, irritation, hat, avundsjuka för att ta några negativa exempel utgår alla från ett snävt och begränsat perspektiv med ett hotat eller sårat ego i centrum. Medkänsla, generositet, omtanke, kärleksfull vänlighet, glädje för att ta några positiva exempel utgår istället från ett större perspektiv och ett mer expansivt sinnestillstånd som även tar andra i beaktande.

javisst kan man man förändra sina känslomässiga reaktioner i längden! Det är det som är tufft med positiv psykologi. Man kan liksom bygga om sin konstruktion, sin perception och hela livsvärlden.

Men grejen är, tror jag, att många hoppar över det första steget som handlar om att verkligen att acceptera de negativa känslorna. Det är nog svårt att förena med sin goda självbild sen när man känner sig avundsjuk, om man inte först får vara avundsjuk. Jag menar, jag tror verkligen att det är sjukt bra om folk jobbar med att förändra känslomönster om de önskar det själva men man måste göra det på rätt nivå. Det är många som aversion mot den här pressen att genomsyras av kärlek jämt. Och ibland får jag uppfattningen att det är många som gör det på för att ja…slipa på fernissan!

John> sjukt tufft att vi fick hjälp från hela världen

Till exempel genom be om tips på videoklipp till 100 känslor på http://www.vark.com och på några minuter få svar från engagerade människor i Indien, Sydamerika och Ukraina.

Eller ge ett mikrolån på Kiva.org och se exakt vem som har glädje av det, och kunna se på Google Earth precis var i världen den personen befinner sig.

Människor på andra sidan jorden blir mindre och mindre en abstraktion!

Om vi verkligen förmår se alltings samberoende natur, att vi inte existerar isolerade utan i ett oändligt nät av samband så förändras allting. En sådan insikt leder till medkänsla, omtanke, generositet och en känsla av samhörighet med andra och världen.

Vad gäller att förtränga negativa känslor, förresten. Genom att lära oss stanna med och acceptera svåra känslor så förlorar de makt över oss. Dessutom förändras då våra känslomässiga reaktioner över tid. Det innebär att vi med tiden blir allt mindre benägna att reagera med negativa känslor. Det handlar precis som du säger om motsatsen om att tränga bort. Men eftersom känslomässiga reaktioner precis som allt annat är vanemönster och tack vare hjärnans fantastiska förmåga till plasticitet så kan vi förändras över tid. Istället för att reagera med avundsjuka kan vi träna oss i att reagera med deltagande glädje. Istället för att reagera med ilska kan vi träna oss i att regera med tålamod. Vi kan träna oss i tacksamhet, istället för att vanemässigt se till vad som fattas oss. Och så vidare och så vidare.

Öppenhet och acceptans inför vår faktiska upplevelse och våra svåra känslor är absolut nödvändig. Men det är bara början…