Förövrigt tycker jag vi verkar vara väldigt likasinnade, känner igen mig själv allt för mycket i det du skriver.

Känslan av att tiden stannar av och att man “lever i nuet” och har sån förståelse för allting är helt magisk. Man kan leva på ett sådant minne i hur länge som helst.

Första gången jag prövade drogen MDMA (ecstasy) som huvudsakligen frisätter enorma mängder serotonin, blev jag totalt frälst. Jag stod på dansgolvet i 6 timmar och dansade konstant till min älskade psytrance på ett jättestort stamp i skogen. Tiden stannade av och jag förstod allt.

Jag inbillade mig att detta måste vara vad man upplever i “livet efter detta” Total evighet och total lycka som aldrig tar slut.

Ecstasyn satte igång en tankeprocess i min hjärna som fortfarande sitter kvar och besöker mig varje dag.

Jag börjar spinna vidare på oändligheten och evigheten och för varje dag tycker jag att jag förstår mer och mer. Trots att frågorna blir fler.

En annan drog jag provat vid ett antal tillfällen är Amfetamin, som du säkert känner till så utsöndrar den enorma mängder dopamin.

Dopaminet stimulerar dessa tankar på ett helt sjukt sätt och gör nästan alltid så att jag blir slutkörd i huvudet eftersom jag ser så otroligt många samband mellan saker och ting.

Frågan är om jag någonsin kommer att hitta svar?

Droger är ingenting jag håller på med till vardags eftersom jag har insett att jag är klar med dem.

Droger kan öppna ditt sinne på samma sätt som meditation gör, men du måste utforska sinnet i nyktert tillstånd.

Jag inbillar mig att jag håller på att bli galen, men titt som tätt stöter man samman med folk som har precis samma funderingar och tänker på samma sätt.

Man förstår dessa “magiska tankar” så jävla bra och peppar varandra till att fortsätta spinna vidare på dem.

Positivt är dock att man lär sig se saker och ting ur helt nya perspektiv och man tror sig bli en mer allmänbildad och upplyst människa.

Frågan är ifall dessa funderingar kring evigheten verkligen gör en upplyst?

Eller är det bara flum?

Detta gör mig Galen!!

Jag skulle hävda att det som händer när man “fastnar med blicken” i mycket är raka motsatsen mot de fokuserade tillstånd som åtminstone jag syftar på. Anledningen är att åtminstone när det händer mig så handlar det om en total avsaknad av närvaro och medvetenhet, ett frånvarande och “utspejsat” tillstånd. Ungefär som när man försvinner iväg i tankar och först efter en stund inser att man sitter och dagdrömmer.

Det finns “trans” som genomsyras av fullständig medvetenhet och närvaro och det finns finns “trans” som genomsyras av omedvetenhet och frånvaro. Den förra är eftersträvansvärd, medan den senare inte är det.

Richard Davidson, som gjort sådan forskning som jag hänvisade till ovan, menar att hans resultat tyder på att om man ägnas 15 minuter om dagen åt mindfulness-övningar eller meditation så har det mätbara och tydliga effekter på hjärnan.

Men jag tror, precis som du säger, att blott fem minuter då och då faktiskt har en reell effekt.

Håller helt med om det, vi lägger så mycket energi på andra grejer, att bara ett litet skifte kan göra stor skillnad… Jag tycker att mina 5 min-mindfulnessövningar, trots att jag inte gör dom särskilt regelbundet, gör stor skillnad!

Denna förmåga går att träna upp. Genom att praktisera mindfulness och meditation.

“Dopamin påverkar pannlobens aktivitet. “

fMRI-studier av mycket erfarna meditatörer visar att de har en kraftigt förhöjd frontallobsaktivitet jämfört med “vanliga” människor. Sådana studier visar också en mycket större aktivitet i områden av hjärnan som är associerade till positiva känslor och sinnestillstånd.

“När jag känner att tiden stannar när jag dansar, då är jag i själva inte alls i trans, som många tror, utan snarare extremt uppmärksam.”

Tänk om du kunde bibehålla denna typ av extrema uppmärksamhet i precis allting du gör! Tänk om du kunde vara fullständigt närvarande i alla aktiviteter. Då förvandlas allting till flow. Vad de yttre aktiviteterna är för någonting spelar ingen roll. Allting blir BLISS.

Min poäng är den här egentligen: Alla borde vi byta en liten del av den ansträngning vi lägger på att manipulera yttre omständigheter mot en regelbunden träning i mindfulness och meditation. Forskningen visar att det går att träna hjärnan i flow, i närvaro, i positiva sinnestillstånd, i lycka.

Flow är ett inre tillstånd. Lycka är ett inre tillstånd. Detta kan egentligen ingen förneka. Ändå så lägger vi allt fokus på att manipulera yttre omständigheter för att uppnå dessa inre tillstånd. Inget fel på att försöka uppnå flow och lycka genom att få till de perfekta yttre omständigheterna, men istället för att lägga 100% av våra ansträngningar där kan vi kanske lägga 50% på det och 50% på att träna vårt sinne istället.

Nyckeln heter neuroplasticitet. Vi kan förändra vår hjärna. Vi kan förändra hur vi reagerar på saker. Vi kan stärka vår förmåga att rikta vår uppmärksamhet, stärka frontallobernas funktion och allt det du så klokt och insatt skriver om.

Varför inte arbeta mer direkt med de inre tillstånden och träna oss själva i flow och lycka och bliss? Varför alltid ta omvägen via manipulerandet av yttre omständigheter?