Ett av många kända uttalanden från Steve Jobs är de om hans bristande tilltro till marknadsundersökningar. Jobs har bland annat sagt att människor inte vet vad de vill ha innan han visat det för dem. Visst finns det mycket sanning i detta, en enkät hade aldrig kunnat visa att iPad skulle bli en succé. Även om jag alltid kan uppskatta en radikal hållning så innebär detta givetvis inte att vi helt ska sluta samla in information av vad människor tycker om olika saker. Det finns dock ett inneboende problem med de flesta enkäter, de får oss sällan att svara helt ärligt.

Ovan ser ni en enkät som skickades ut till mig som en del av mitt deltagande i studien Track Your Happiness. Studien går ut på att deltagarna får ett antal enkäter utskickade till sig varje dag för att på så vis kunna följa hur ens mående ser ut över en längre tid. Studien öppnar också upp för flera intressanta jämförelser mellan upplevd lycka och exempelvis kost. Problemet med denna enkät är att jag inte kunde svara på den eftersom det jag åt till middag inte fanns med som ett alternativ (jag åt frukost). Visst kan detta ses som något ganska trivialt men denna typ av problem leder ju slutligen till att datan inte blir så värst tillförlitlig.

Beteendeekonomen Stephen Phillips berättade på Marknadsundersökningens dag om hur han varit med om något liknande. Efter en hotellvistelse fick han som vanligt en enkät där han fick fylla i hur han upplevde hotellet. Enkäten berörde frågor om hur välstädat rummet var och hur servicen upplevdes. Såg man till hur Stephen svarat så fick man bilden av att detta verkar ha varit ett trevligt hotell som Stephen nog skulle komma tillbaka till. Problemet var att även denna enkät hindrade Stephen från att vara helt ärlig. I själva verket skulle han aldrig besöka hotellet igen eftersom deras WiFi var alldeles för dåligt. I enkäten som han fick fylla i fanns det dock ingen fråga eller utrymme där han kunde berätta detta.

Visst kan det kännas larvigt att klaga på enkäter men fundera gärna en stund på vilka konsekvenser dessa fel kan få. I fallet med hotell leder det ju till att de förlorar kunder men har ingen aning om varför. Studien jag var med i blir lidande av att datan de samlar in inte är korrekt. Båda fallen handlar alltså om hur enkäter designade för att underlätta för förändring och förbättring i själva verket leder till det motsatta.

Jag ska nu göra något jag verkligen inte gillar att göra: att dra stora växlar av en forskningsrapport och direkt applicera dess fynd på ett helt annat område. Har full förståelse om alla VoF:are där ute sliter sig i håret men parallellen jag föreslår nedan föreslogs ursprungligen av forskaren som ligger bakom rapporten jag nu kommer ta upp. Läs dock resterande text med en viss mån av sund skepsis.

I december förra året var vi i Israel. Inför min resa fick jag ett tips av Dan Ariely att jag måste träffa forskarna Dan Zakay och Shahar Ayal. Sagt och gjort, jag åkte till Tel Aviv University och spenderade en timme tillsammans med dessa mindre pratsamma forskare. Shahar forskar just nu inom ett område som kallas för debt management, hur människor hanterar sina skulder. I en studie han gjorde tillsammans med bland annat Dan Ariely hittade han ett par irrationella beteenden när det kommer till hur människor hanterar sina skulder.

Till att börja med så har amerikaner med kreditkort i snitt hela fem kreditkort, alltså fem separata skulder de måste betala av. Det rationella att göra när man har många skulder är betala av minimum beloppet på varje lån och sedan lägga resten av avbetalningen på det lån som har högst ränta. Målet är ju trots allt minska ens totala skulder. Shahar och hans kollegor upptäckte att få personer som har många skulder beter sig på detta sätt. När de studerade hur dessa personer egentligen agerade så visade det sig att de flesta istället fokuserade på att bli av med en skuld i taget. Forskarna satte också upp fyra experiment där de kunde studera hur personer agerade i labbet. I linje med deras hypotes så betedde sig dessa likadant, det vill säga de valde att betala av små skulder först även när räntan på dessa var avsevärt lägre än för de större skulderna.

Shahar menar att en av anledningarna till detta irrationella beteende är att “skuldfri” är ett alldeles för svåruppnåeligt mål så därför skapar låntagarna mer greppbara delmål. Att bli av med ett lån är just ett sånt delmål men som alltså leder till att låntagaren inte optimerar sin avbetalning. Det är här den lite halv-vetenskapliga parallellen kommer in. Shahar tycker sig se samma mönster när det gäller att göra-listor. Precis som låntagarna som väljer att betala av de “enkla” lånen först menar Shahar att samma tendens finnas när det kommer till denna typ av listor. Vi fokusera alltså på att göra de saker på listorna som är enklare eftersom det skapar en känsla av att vi är på väg åt rätt riktning. Kom nu ihåg att det ännu inte finns några studier som visar just detta samband men om jag får utgå från hur mina listor brukar se ut så är jag beredd att hålla med i Shahar. För mig ser det ofta ut som så att jag bockar av de flesta sakerna ganska snabbt men de jag väl börjat skjuta på blir sällan gjorda alls. Ofta handlar just dessa aktiviteter om lite större (och i det flesta fall viktiga) uppgifter.

Något som det däremot forskats på är hur vår hjärna reagerar när vi ställs stora respektive små mål. Professor Bob Sutton har skrivit en bra sammanfattning av studien här. Kortfattat har man kunnat visa att stora mål aktiverar amygdala, ett område i hjärnan som har med starka känsloreaktioner att höra. Denna reaktion hindrar vår mer logiska del, prefrontalcortex, att agera. Oavsett om Shahars antagande stämmer så verkar det vara lönsamt för oss att bryta ner mål. Baksidan är som sagt att dessa delmål att bli ganska så irrationella.

Du som vill läsa Shahars studie googlar på Winning the Battle but Losing the War: The Psychology of Debt Management eller mailar mig på niklas@psykologifabriken.se

Bild: flickr.com/tonyjcase

Jag är plasmagivare. Varannan vecka beger jag mig till blodcentralen för att lägga mig på en brits, bli stucken med nål, tappad på blodplasma och samtidigt ompysslad av trevlig sjukvårdspersonal. Vid det här laget är jag van och vet hur det går till. Jag lägger mig på britsen och sträcker fram min högra arm med uppkavlad ärm.

Den senaste gången hände någonting. Kanske var sjuksköterskan nervös eller så hade hon druckit några stora koppar espresso på fikarasten. Hur som helst var hon något darrig på handen och råkade sticka nålen fel. Blod sprutade upp på min tröja och den vita t-shirten blev rödprickig. Genast kom flera sjuksköterskor för att tvätta min tröja, sätta på plåster och lugna ned alltsammans. Jag tog det hela med ro och resten av plasmagivningen flöt på fint. Sjuksköterskan berättade, något generat, att hon skulle ordna någon ersättning för min t-shirt.

Innan jag lämnade blodcentralen kom så sjuksköterskan med flera gåvor. Hon hade letat i förrådet och jag fick en tygkasse, biobiljetter och en porslinskopp. Fina gåvor och jag var mer än nöjd. Som om det inte vore nog räckte hon slutligen över en bläckpenna med blodcentralens logotyp.

Den sista gåvan, pennan, kändes nästan löjlig i jämförelse med de andra. Det är ett lysande exempel på presentparadoxen. Saken är nämligen den, att givare och mottagare ofta har olika perspektiv på om fler gåvor verkligen är bättre.

Sjuksköterskan menade säkert väl då hon trodde att fler saker skulle göra mig mer nöjd. Hon hade en additiv syn och såg det totala värdet av ersättningen som summan av varje liten del. Alltså, hon trodde att pennan gjorde att det totala värdet ökade. Det är också det vanliga perspektivet en givare har då information eller ett erbjudande ges.

För mig som mottagare innebar dock fler saker att det totala värdet uppfattades som mindre. Mottagaren har ofta en holistisk syn på erbjudande och information och ser det genomsnittliga värdet. Pennan gjorde snarare att det genomsnittliga värdet sjönk för mig.

Fenomenet grundar sig alltså i att givaren och mottagaren har olika perspektiv på hur erbjudanden värderas. Det tycks gälla både för fysiska produkter och för information.

Valbloggen har tidigare beskrivit paradox of choice som visar att fler valmöjligheter inte innebär att man blir mer nöjd med sitt val. Visst verkar det förnuftigt att fler gåvor gör mottagaren gladare, liksom att mer information gör väljaren mer säker. Presentparadoxen och andra beteendeekonomiska principer visar dock att människan inte alltid tänker som vi tror att hon tänker. Den som sätter ihop ett erbjudande bör se på det ur mottagarens ögon och med ett holistiskt perspektiv. Se erbjudandet som en helhet i stället för att addera varje enskild del i tron att erbjudandet värderas högre.

Oavsett om du ska ge bort julklappar till dina vänner eller sätta samman ett erbjudande för dina kunder är vetskapen om hur mottagaren värderar alltsammans viktig att ta hänsyn till. Ett hett tips är att fokusera på vad som verkligen skapar värde för mottagaren, och utesluta det andra. ”Less is more” är ett klassiskt begrepp som varje givare av information och erbjudanden (och inte enbart plasma) bör känna till.

Text: Jonas Blom
Bild: flickr.com/DanLundberg
Referens:
Weaver, K., Garcia, S. M., & Schwartz, N. (In press). The Presenter’s Paradox. Journal of Consumer Research

Att använda statistik känns som ett av de äldsta knepen för att övertyga människor om att olika saker är “the shit”. Det kan handla om alltifrån budskap om att “fyra av fem läkare använder tandkräm x” eller “50 procent av våra studenter får anställning inom sex månader efter avslutade studier”. I detta inlägg tänker jag inte problematisera kring huruvida denna typ av statistik stämmer. Det jag tänkte göra istället är att visa vilka konsekvenser denna typ av budskap kan få. Vi börjar med att titta på ett statistikbudskap som jag gillar. Se bilden nedan.

Budskapet är hittat på Folksams hemsida och berättar för oss att hela 145 000 hundälskare har sin hund försäkrad hos dem. Detta låter ju onekligen som en hel del hundägare eller hur? Får man inte intrycket av att Folksam verkar vara “the shit” (alltså väldigt populära) när det gäller att försäkra sin hund? Jag blev förstås lite nyfiken att se hur många hundägare det finns i Sverige och såg på Wikipedia att det finns ca 800 000 registrerade hundägare i Sverige. Detta innebär alltså att mindre än 18 procent av alla Sveriges hundägare har sin hund försäkrad hos Folksam. Fundera en stund vilka bilder som dyker upp i ditt huvud. Mindre än 18 procent låter väl inte som så värst mycket eller hur? Jag blir iallafall nyfiken på att veta vart resten av alla hundägare har sin hund försäkrad.

Tanken med att lyfta fram statistik kommer troligtvis från teorin om sociala bevis. Denna teori innebär att när vi står inför situationer där vi inte riktigt vet vad vi ska göra så tittar vi ofta på hur andra gör och låter detta fungera som en guide för vad vi ska göra.

I en studie undersökte beteendeekonomen Noah Goldstein hur sociala bevis kan få negativa konsekvenser. Studien utfördes på ett naturreservat som var fyllt med vad jag översatt som “förstenat trä” (se bilden). Parken hade ett problem med att besökare tog med sig bitar av förstenat trä hem och hade därför satt upp följande skylt vid entrén:

Vårt naturarv blir dagligen vandaliserat! Varje år försvinner 14 ton förstenat trä från parken — oftast med små bitar i taget

Eftersom Noah Goldstein är en beteendeekonom ville han förstås testa vilken effekt denna skylt hade jämfört med andra budskap. Under ett par dagar byttes skylten ut mot denna skylt:

Var vänlig, ta inte förstenat trä från parken så att vi kan bibehålla dess naturliga tillstånd

De testade också att inte ha någon skylt alls. För att mäta vilken effekt de olika varianterna hade placerades ett gäng stenar ut runt omkring i parken som forskarna markerat så att de lätt kunde se hur mycket sten som försvunnit under dagen. När man utfört alla tre varianter fick man följande resultat:

-När parkens egna skylt som lyfte upp ett negativ socialt bevis försvann 7.92 procent av stenarna forskarna placerat ut.
-När Goldsteins skylt var framme försvann 1.67 procent av stenarna
-När ingen skylt var uppe försvann 2.92 procent av stenarna

Parkens egna skylt verkade alltså få besökarna att bli extra benägna att ta med sig stenar stenar (obs jag vet att korrelation inte är samma sak som kausalitet). En tanke kring varför det kan bli så här är att denna skyllt lyfter fram ett negativ socialtbevis men som signalerar att det verkar vara väldigt vanligt att ta med sig stenar. Skylten förklarar ju till och med hur man tar med sig stenar (bit för bit). Som mitt exempel från Folksam och studien av Goldstein visar så kan det alltså finnas en baksida med att lyfta fram statistik. Fundera exempelvis på vad det innebär att “60 procent deklarerar i god tid”. Detta skulle ju innebära att hela 40 procent inte deklarerar i tid vilket iallafall får mig att bli lite mindre benägen att deklarera i tid. Notera att dessa siffror är tagna ur luften.

Att lita på sin intuition är ett tips jag får ibland. Med tanke på hur många gånger jag hört det är det konstigt att jag inte stött på någon förklaring av vad detta faktiskt innebär. Som tur är så finns Daniel Kahneman med sina beteendeekonomiska förklaringar till det mesta, så även intuition.

I sin nya bok Thinking fast and slow skriver Kahneman om vad han anser att intuition är. Situationer vi ställs inför väcker olika associationer hos oss som på olika sätt påverkar hur vi ser på dessa situationer. Associationer är baserade på sådant vi varit med om tidigare så enligt Kahneman är alltså intuition inget annat än igenkänningt. Jag har många gånger skrivit om baksidorna med detta men givetvis är det så att det finns fördelar med intuition och “magkänsla”. I boken Blink berättar Malcolm Gladwell bland annat om konstexperter som direkt kan se om ett verk är äkta eller ej samt om parterapeuter som direkt kan avgöra om ett par kommer skiljas eller hålla ihop. Dessa två typer av experter har genom år av träning förfinat sin intuition inom dessa områden vilket gör att de med gått samvete kan gå på sin intuition, som alltså är baserad på deras tidigare erfarenheter.

Då det är mycket lättare att peka på det negativa tänkte jag ge er ett exempel på baksidan av just detta fenomen. För ett tag sedan höll jag min utbildning Beslutsbyrån för Minpension.se, en sajt som hjälper människor att få en bättre översikt över sitt pensionssparande. Vi arbetade väldigt mycket med vad som kallas för representativitetsheuristiken. Denna heuristik är skapad av Kahneman (oväntat…) innebär att vi går på hur representativ ett objekt är för just en typ av kategori. Ser jag en person i röda byxor, bakåtkammat hår som till exempel säger “åt helvete med jante” så tolkar jag, troligtvis felaktigt, att detta är en person som går på Handels. Jag kanske till och med tänker att detta nog är en person med nyliberala åsikter och som älskar uttrycket “momsfillibaba”. Alla dessa antaganden är troligtvis helt fel men detta är ett exempel på hur representativitetsheuristiken funkar. Vi ser ett par attribut hos en person som får oss att koppla dessa till en viss kategori och som slutligen får oss att anta att denna person tillhör kategorin.

Tillbaka till Minpension.se, för vad har då sajten med denna heuristik att göra? Under utbildningen så började deltagarna fundera kring hur de kan få fler att gå in på sajten för att på så vis få bättre koll på sin pension. Viktigt att nämna är att Minpension är en tjänst som är gratis och som alla redan har tillgång till. Det vi kom på var dock att sajten snarare väcker associationer till betaltjänster. Jämförs Minpension.se med andra sajter för betaltjänster så är det mycket riktigt så att det finns många attribut på Minpension.se som snabbt får oss att föra tankarna till  just betaltjänster. Under utbildningen försökte vi därför se hur Minpension.se kunde utformas för att skapa en representation hos människor som är mer i linje med vad sajten är. En av deltagarna kläckte då den fenomenala idén att kalla sajten för “ett Google för allt som rör din pension” och att sajten också skulle likna den kända sökmotorn lite mer. Precis som Google så är Minpension.se en tjänst som är gratis och som alla har, deras problem är att sajtens utformning triggar andra associationer hos oss som alltså placerar sajten i fel kategori. Troligtvis är det inte helt lätt att få igenom men jag tycker alla bör fundera på vilka associationer människor får till ens sajt eller produkt. Kanske finns det attribut på din sida som placerar in den i fel kategori.

Jag köpte för ett par veckor sedan en app för 55 kronor. Appen heter Zombies, Run! och förvandlar mina löprundor till en kamp om överlevnad. Genom 13 olika uppdrag blir jag guidad genom en värld full av zombies, då och då blir jag förföljd av dem vilket tvingar mig att öka mitt tempo. Zombies, Run! har tagit min jogging till helt nya nivåer, både vad gäller längd och antal löprundor i veckan. Trots allt detta så känns 55 kronor fortfarande lite dyrt, varför?

Följande beteendeekonomiska teorier kan förklara varför så många av oss ryggar tillbaka så fort vi stöter på en app som kostar mer än sju kronor.

1. Prospektteorin: Ovan ser du den ikoniska prospektgrafen som talar om hur människor ser på vinster och förluster. Du som läser bloggen ofta kanske tycker att jag tjatar mycket om denna graf men jag tycker den är så fantastisk och applicerbar på så mycket så jag kommer nog fortsätta att nämna den i år framöver. På x-axeln har vi det faktiska värdet av en vinst eller en förlust och på y-axeln det subjektiva värdet vi upplever vid en vinst eller förlust. Som ni ser så går kurvan brant ner i början men planas sedan ut. Detta innebär att ökningen av det subjektiva värdet av en förlust minskar ju större förlusten blir. En förlust på 1000 kronor upplevs alltså som värre för den som inte gjort någon tidigare förlust än för den som dragit på sig förluster på 10 000-tals kronor. Att gå från 0 till -1000 känns alltså “mer” än det gör att gå från -10 000 till 11 000. Översätter vi detta till app-språk så känns 55 kronor extremt dyrt eftersom de flesta av oss har noll eller sju kronor som referenspunkt för en app. Att konkurrera med produkter som är gratis är en riktigt svår uppgift eftersom steget från noll kronor till x kronor innebär en riktigt stor (mental) förlust.

2. Mentala konton: Mycket forskning pekar på att få människor ser sina utgifter som en enda står summa pengar. Istället så har vi flera mentala konton, ett för mat, ett för nöjen, ett för boende och ett för appinköp. Att skapa mentala konton är i sig inget fel. Detta är ofta en effektiv strategi som gör det lite lättare för oss att tänka kring våra utgifter. Tyvärr är det också så att denna strategi ibland får oss att bete oss irrationellt. Det kan till exempel handla om att säga nej till en  utekväll med ett par vänner eftersom man anser att man inte har råd samtidigt som man kan gå och handla kläder för mer än vad en utekväll hade kostat. Problemet för app-makarna är att när deras produkter hamnar i vårt mentala konto för just appar så har de ganska lite svängrum vad gäller pris. Prospektteorin lär oss om kraften av referenspunkter och referenspunkterna i vårt app-konto är ofta ganska låga.

Personligen så försöker jag bryta och strukturera om mina mentala konton för att helt enkelt göra dem mer flexibla. När jag köpte Zombies, Run! jämförde jag istället kostnaden för appen men kostnaden av en bok eller för ett biobesök. På många sätt är denna jämförelse mer korrekt än att jämföra kostnaden för appen med exempelvis kostnaden för Angry Birds.

Här kan du läsa en bra intervju där Björn Jeffery från Toca Boca talar om betalvilja och priser för appar. Toca Boca gör väldigt trevliga appar för barn.

En snyggt utformad sajt är nog något de flesta av oss tycker om. Tiden för dåliga typsnitt och fula hemsidor är förhoppningsvis förbi. Ska man tro forskningen så kan det dock finnas en fördel med slarvig och ful design.

Jag har tidigare skrivit om Daniel Kahnemans teori om våra två system för beslutsfattande. Kahnaman menar att vi har ett system som är snabbt, erfarenhetsbaserat och mer emotionellt och ett som är långsamt, mer analytiskt och som är bättre på att tänka på långsiktiga konsekvenser. Det snabba system ett kännetecknas mer av beslut som baseras på magkänsla. Det långsamma system två kräver till skillnad från system 1 mer av vår uppmärksamhet och är därför mer ansträngande. De flesta tankefällor som det forskas på inom beteendeekonomi är sådana som är orsakade av system 1 så som stereotypa antaganden om personer eller misstolkningar av hur vanligt olika fenomen är. Det är det långsamma system tvås uppgift att blockera ute impulser från system ett vilket ofta är en ganska så svår uppgift.

I en smart utformad studie ville Kahneman se om det fanns situationer som aktiverar det långsamma system två mer och hur denna aktivering skulle påverka hur människor svarar på ett gäng frågor. Kahneman lät två grupper av studenter svara på ett gäng frågor i stil med denna fråga:

“Det tar 5 maskiner 5 minuter att göra 5 apparater, hur lång tid tar det för 100 maskiner att göra 100 apparater? 100 eller 5 minuter”

Twisten i detta experiment var att den ena gruppen fick frågorna skrivna i ett otydligt typsnitt och tryckta med en svag färg medan den andra gruppen fick dem presenterade på ett helt vanligt sätt. Jag har försökt illustrera detta i bilden här ovan.

När Kahneman samlade in resultaten visade det sig att hela 90 procent av de som fått frågorna skrivna på ett tydligt sätt gjorde minst ett fel. I den grupp som fick frågorna levererade på ett otydligt sätt var det bara 35 procent som gjorde minst ett fel. Kahneman hävdar att den otydliga texten krävde mer av deltagarnas uppmärksamhet vilket också gjorde dem mer uppmärksamma på vad de faktiskt läste i texten. Frågor som presenteras på ett tydligt sätt kan alltså uppmuntra oss till att svara lite slarvigare på dem. Som vanligt när det gäller det snabba system ett så sker detta högst omedvetet.

Jag föreslår inte att vi ska sluta göra saker snygga och tydliga utan det jag vill visa är att det finns en poäng i att engagera det långsammare system två. Ovannämnda studie visar på ett sätt att göra just detta men denna metod är troligtvis inte så effektiv i verkliga livet. Om du har en dagstidning framför dig föreslår jag att du tar fram ekonomidelen och funderar på hur engagerad du blir av att kolla på “aktiesidorna”. För de flesta så är denna layout troligtvis inte något som gör dem mer sugna på att handla aktier. I detta fall hade det varit bättre att göra just denna information tydligare. Inom kort kan jag beskriva andra knep för att engagera det långsamma system två men då främst om hur man gör detta genom att aktivera det snabba system ett.

För två veckor sedan föreläste jag på Marknadsundersökningensdag och träffade där en väldigt intressant beteendeekonom vid namn Stephen Phillipps. Stephen har de underbara titeln Chief Happiness Officer på Spring Research där han arbetar med att skapa förståelse för olika typer av konsumentbeteenden. Efter hans föreläsning fick jag chansen att ställa tre snabba frågor till honom.

Vad jobbar du med just nu?
Just nu fokuserar vi på Spring att fånga kontexter. Vi försöker förstå vad människor gör, men viktigast av allt vad de tänker och känner när de interagerar med olika varumärken. Detta kan alltså vara vid själva konsumtionstillfället och vi försöker alltså se vad som skapar specifika beteenden.

Varför valde du att arbeta med beteendeekonomi och hur tycker du att andra ska använda den kunskap som fältet genererar?
Jag blev intresserad av ämnet under mina ekonomistudier på universitetet och det är verkligen ett ämne som intresserar mig personligen. Att applicera detta tänk på marknadsundersökningar är något jag arbetat med i två till tre år.

Det viktigaste som vi kan lära oss av beteendeekonomi är att sluta förlita oss så mycket på att ställa frågor till människor. Detta är något vi ofta gör vid fel tid och på fel plats. För ett par år sedan så föreslog Mark Earls att vi marknadsundersökare ständigt ställer fel frågor till otillförlitliga vittnen. Jag håller med om detta men jag jag tycker också att vi ställer dessa vid fel tid och plats. Detta ligger naturligtvis i linje med det beteendeekonomiska antagandet om vikten av att studera människors beteenden i reatid istället för att förlita sig på människors minnen

Att utföra marknadsundersökningar baserade på beteendeekonomi innebär förstås inte att vi ska förkasta allt vi gjort. Det vi måste göra är att istället skapa utrymme för kontexter, vi måste be människor att prata om de beteenden som ligger nära de beteenden vi är intresserade av. Detta kan exempelvis ske genom att studera shopping-beteenden direkt i en affär. Vi får heller inte ignorera sociala aspekter av konsumtion, något vi kan se till genom att exempelvis studera vänner.

Vilket beteendeekonomiskt fynd har hjälpt dig mest?
Det måste vara anchoring. Det vill säga att vi har en förmåga att fixeras av siffror och saker och sedan navigera oss efter dessa. Ser vi något som kostat $10 men som nu kostar $5 anser vi att det är en bra deal. Hade det gamla priset inte varit utsatt hade vi troligtvis inte uppfattat $5 som en bra deal. All människor råkar ut för denna princip och det finns inte så mycket vi kan göra för att undvika den. Jag kan dock säga att min ökade kunskap om ämnet gjort mig till en mer kunnig shoppare och till en bättre marknadsundersökare.

Du hittar Stephens blogg om beteendeekonomi och marknadsundersökningar här!
Bild: flickr.com/designrecepie