Tänk dig att du mitt i livet sitter på en återträff med alla 30 personer som gick i din gymnasieklass. Hur många har åkt till klassträffen i en sprillans sportbil tillsammans med en ny, 15 år yngre partner? Eller kommer dit i nyinköpta designerkläder för 20-någonting-åringar med en alldeles för hård solariebränna?

Hade ni fått spekulera på skolavslutningen hur er återträff skulle se ut hade ni tippat på att hela 26 personer av er nu skulle ha genomgått eller vara mitt uppe i en medelålderskris. Detta enligt en studie från 1994 som visade att av en grupp unga vuxna, så trodde 86 procent att en medelålderskris väntade dem längre fram. Så är det inte. Bara mellan tio och 26 procent, beroende på vad man lägger in i begreppet medelålderskris, kan sägas uppleva en. Oron verkar vara mycket större än den faktiska risken att hamna där. I själva verket skulle alltså bara mellan 3 och 8 av dina gamla klasskamrater ha krisat när ni träffas igen. Dessutom är de som kvalar in i medelålderskrisen mer ångestbenägna överlag,  och sannolikt har de även krisat en hel del före medelålderns intåg. Kanske redan på gymnasiet?

En del av problemet med att göra mätningar av medelålderskrisen är att det är ett så luddigt begrepp. Människor lägger in allt jobbigt som händer en mellan 40 och 60 års ålder här. Men i forskning tar man bara hänsyn till sådant som har en direkt koppling till att åldras. Att till exempel skilja sig, byta yrkesbana, få en sjukdom eller ekonomiska problem kan ske i ”alla” åldrar och är inte specifika för en medelålderskris. När man däremot börjar fundera på att sälja allt och flytta till Goa för att verkligen leva livet innan det är för sent börjar det alltså brännas.

En vacker dag mitt i livet dimper så det där brevet ner hemma hos dig med en inbjudan till klassåterträff …

Text: Åsa Krey, psykolog
Foto: flickr.com/kkhelga
Läs mer: Lachman, Lewkowicz, Marcus & Peng, 1994. Images of midlife development among young, middle-aged, and older adults. Journal of Adult Development, 1.
Lachman,  2004. Development in Midlife, Annual Review Psychology.
Wethington, 2000. Expecting Stress: Americans and the ”Midlife Crisis”, Motivation and Emotion, Vol.24, No 2.

Det finns mycket som pekar på att kunskap och kreativitet hör ihop. Däremot finns det också bevis för att expertis har en baksida och att den till och med kan motverka kreativitet. Det finns dock en enkelt lösning: se till att ha en blandad arbetsgrupp.

Som vissa av er redan sett så kommer vi att under våren inleda ett samarbete med den nystartade reklambyrån Rodolfo. Vi blev kontaktade av en av deras grundare, Ludwig Jonsson,  i början av hösten då han sett att vi höll utbildningar i kreativitet. Ludwig berättade om deras koncept Creative Teams som innebär att de låter ett antal inbjudna personer som inte arbetar i reklambranschen vara med under idégenereringsfasen. Rodolfos hypotes var att de skulle få ut bättre och mer kreativa idéer på detta sätt än om de skötte idégenereringen internt.

Utifrån forskning som undersökt vad som kännetecknar mer kreativa arbetsgrupper så verkar det som att Ludwigs och Rodolfos hypotes stämmer. De grupper som i studier ansetts som mer kreativa och mer framgångsrika har oftast medlemmar med olika typer av kompetenser. Expertis är som sagt bra men när experten ska ta sig an problem som inte följer mönster han eller hon är van vid kan mentala spärrar uppstå. Med en hammare i handen ser allt ut som spikar helt enkelt.

När man tittat närmare på dessa blandade, mer kreativa arbetsgrupperna så har det visat sig att just blandningen lett till att de skapat strategier som motverkar mentala spärrar. Många har nog suttit på möten där du varit en “outsider” och knappt förstått hälften av vad de andra talat om. För att se till så att alla i gruppen förstår allt som sägs tvingas blandade arbetsgrupper att använda mer generella termer. Dessa grupper använder också betydligt flera liknelser och analogier för att beskriva de problem och utmaningar de stod inför.

Poängen är alltså att fackspråk ofta begränsar oss. Problemet “vilka politiska insatser kan öka ungdomars kommunikation med ortens näringsidkare” beskrivs knappast på ett sätt som får idéerna att flöda. Givetvis är exemplet tillspetsat men det är inte helt främmande att det kan se ut så här i huvudet på personer som arbetar med denna typ av frågor. Den fina med att arbeta med en blandad grupp är att det är uteslutet att beskriva problem på detta snäva sätt. Genom en generell beskrivning är det lättare att hitta nya och unika lösningar samt att hitta samband mellan problem från andra områden.

En annan styrka med att ha en blandad arbetsgrupp är att gruppens associationsbanor breddas. Våra associationer är baserade på våra erfarenheter så därför är det inte konstigt att att personer med liknande erfarenheter ofta associerar på samma sätt. Breda associationsbanor hjälper oss att vara mer kreativa och en blandad arbetsgrupp är därför en perfekt genväg till kreativitet.

Bild: Låter Justice League representera en blandad arbetsgrupp. Kanske inte det bästa valet men det är ganska svårt att hitta bilder på blandade arbetsgrupper.

I februari startar jag världens första stora forskningsstudie i psykologi på en smartphone-behandling. Studien genomförs vid Linköpings universitet och ska undersöka om en helt ny depressionsbehandling via smartphone kan minska människors nedstämdhet och öka deras livskvalitet.

Om du känner dig nedstämd eller deprimerad, och har en smartphone kan du anmäla dig till studien genom att klicka här. I studien kommer två olika sätt att jobba med smartphone och depression att prövas, där den ena är baserad på att aktivera sig och den andra på att utöva mindfulness. Behandlingen är kostnadsfri och inga resor eller besök krävs. Den inleds i mitten av februari och pågår under åtta veckor.

Efter att jag var med i P4 Extra med Lotta Bromé har flera personer redan hört av sig och vill vara med. Det är människor som på olika sätt har sökt psykologisk hjälp för sin nedstämdhet, men inte fått det för att resurser saknats. Jag hoppas att vi med denna studie kan utveckla en ny och kostnadseffektiv behandling som är mer tillgänglig för fler människor, och dessutom utnyttjar det dagens människor använder mest, nämligen sina smarta telefoner. Den ökade försäljningen av just smartphones gör att potentialen är stor för att kunna nå ut med kostnadseffektiva behandlingar som denna.

Så fort jag ser artiklar som talar om trender, mönster eller om ”hur saker är” blir jag lite illa till mods. Att basera beslut och antaganden på hur lätt vi har att minnas dem kallas för tillgänglighetsheuristiken, här kommer två exempel som illustrerar just detta.

I mitten av december var jag i Israel där jag bland annat träffade två beteendeekonomer vid namn Shahar Ayal och Dan Zakay. En del av vårt samtal kretsade kring Tel Aviv och Israel men då främst om sådant som för mig hittills varit okänt så som att:

-efter USA och Kanada så har Israel flest börsnoterade bolag på Nasdaq-börsen
-Israel har högst startups per capita i världen. Det vill säga flest nystartade teknikbolag per invånare.

Dum som jag är så frågade jag Shahar och Dan om varför jag inte hört talas om detta tidigare. När jag hörde mig själv ställa frågan visste jag svaret direkt — tillgänglighetsheuristiken! Jag hade själv fallit i en av de äldsta beteendeekonomiska tankefällorna och baserat mina antaganden utifrån vad som var lätt för mig att minnas, i detta fall självmordsbombare, trakasserier och krig. Jag vet att Israel är en av de hetare potatisarna så jag släpper ämnet redan nu. Allt jag vill illustrera med detta är hur lätt det är att blanda ihop fakta med vad som är lättast för oss att minnas.

På flyget hem lyssnade jag sedan på Fredrik och Filips podcast där de klagade på medias benägenhet att alltid prata om trender. Nu handlade det om en fotbollstränare som nyligen tagit livet av sig vilket tydligen fått brittiska medier att tala om att flera inom fotbollen tar sitt liv. Fredrik och Filip förstod givetvis direkt att det inte handlade om någon trend utan bara ett klassiskt fall av tillgänglighetsheuristiken. Fredrik sa det bäst när han poängterade att det sannolikt finns minst 40 rörmokare i världen som tar sitt liv varje år men där pratas det givetvis inte om någon trend. Eftersom det är lättare för oss att komma på fotbollsspelare som tagit sitt liv än rörmokare som gått samma väg är vi också mer benägna av att ”se ett mönster bland fotbollsspelare”. Lyssna på avsnittet här.

Summan av kardemumman: Händelsers tillgänglighet behöver inte säga något om hur vanliga de faktiskt är.

bild: flickr.com/vaolarge

Det verkar nästan som en koordinerad mediaoffensiv från vår sida, men det råkade bara hända en massa grejer på en gång! Den här veckan har Psykologifabriken förekommit i allt från DN och Resumé till P4 och SVT!

Här kommer en sammanställning av det hela:

• Vi inleder ett samarbete med roliga och nytänkande reklambyrån Rodolfo, och det plockades upp av tidningen Resumé. Ludwig Jonsson säger i artikeln:
”Reklambranschen har en övertro på sig själv, vi behöver plocka in nya perspektiv och ny kompetens redan i den kreativa processen för att kunna skapa verkligt innovativa och resultatdrivna lösningar.”

Vi har ju gjort en del uppdrag i reklambranschen tidigare, men det som känns extra kul med detta är att vi är med och bygger format för den kreativa processen, snarare än bara vara med och generera och jobba med specifika idéer.

• Hoa drar igång sin studie där han testar Viary som ett verktyg i depressionsbehandling.
I tisdags var han med i P4 och pratade om det med Lotta Bromé. Sedan skrev också DN, Eskilstunakuriren och Östgötacorrespondenten om det!
OBS: kul detalj – ett av våra fåniga smeknamn på Hoa är Hobert, och vem träffade han hos Lotta om inte den riktiga Richard Hobert. :)

• Sist men inte minst så kom nya numret av Modern Psykologi ut, och Niklas artikel om Ikea-effekten fick stor spridning. SVT skrev om artikeln, LO-tidningen gjorde en större grej på den och även Studentradion tog upp den.

Kul att det bredare intresset för psykologi inte är en övergående trend, utan snarare ökar hela tiden!

De flesta tänker på en klinisk psykolog när de hör ordet psykolog. För mig, de andra på Psykologifabriken och många andra arbets- och organisationspsykologer kan det krävas en del förklaring av vad vi gör. I förra veckan grundades en ny förening för sådana som oss. Jag fångade den nya ordföranden, Patrik Nyström, för en kort intervju. Han får förklara vad vi gör.

Vad kan en arbets- och organisationspsykolog tillföra en organisation?
Som organisationspsykolog arbetar du med att utveckla prestationer och samarbete hos individer och arbetsgrupper i en organisation. Man kan skilja mellan yttre och inre faktorer och som psykolog arbetar du med båda. Yttre faktorer är t ex organisationsmål, kultur, arbetsprocesser. Inre faktorer är individens förmåga att hantera förväntningar och krav utifrån. I hur stor grad man kan mästra situationen beroende på erfarenhet, kompetens och personlighet? Nyckelfråga: Vilka områden behöver fokuseras för att prestera bättre?

Som psykolog har du den utbildning och erfarenhet som behövs för att göra en kvalitativ, precis bedömning och behovsanalys. De insatser som baseras på bristfällig bedömning och behovsanalys riskerar att missa målet. Så vår kunskap när det gäller personbedömning är central. Sen har vi mycket att bidra med när det gäller samtal som verktyg för ökade prestationer. Hur fångar man upp motivationen hos den andre? Hur ansvarliggör man den andre?

Ledarutveckling är centralt för de flesta organisationspsykologer, att stärka chefen i sin roll genom handledning individuellt eller i grupp, erfarenhetsbaserat lärande eller genom personliga utvecklingsinsatser och utbildning.

Hur skulle du vilja att utvecklingen blev för organisationspsykologin och organisationspsykologerna i Sverige?
Jag önskar att fler psykologer väljer den här inriktningen, som det är idag är vi ju i minoritet i kåren. Det är fantastiskt roligt och spännande att arbeta så nära chefer, ledningsgrupper och medarbetare och bidra till utveckling och ökade prestationer.

Andra yrkesgrupper arbetar med organisationsutveckling men har mer fokus på system, teknik, strukturer, processer medan vi har människan i fokus och med psykologin som verktyg optimerar vi prestation och livskvalitet för individer, grupper och organisationer.

Dina tre favoritknep från psykologin?
Svår fråga, det här är inga knep direkt men några frågor som jag fångat upp under mitt psykologarbete och som jag tycker är intressanta att ställa sig är:

-Hur mkt av min energi lägger jag på saker jag inte kan påverka?
-I mötet med andra människor, är jag mest fokuserad på att förstå eller att göra mig förstådd, både och eller varken eller?
-Får jag i mitt vardagsliv och i mitt arbete användning för det jag tycker om och är bra på?
-Var har jag mitt fokus? Dåtid, nutid eller framtid?

Kronprinsessan och prins Daniel. Sicket par! Äktenskapstycke rakt igenom (förutom möjligtvis det faktum att hon har blått blod och han rött, men det syns ju inte). Samma haka, samma hårfärg, samma hållning. De ger uttrycket ”lika barn leka bäst” ett ansikte. Fråga vem som helst (som inte är med i Republikanska Föreningen) om de inte är det mest föredömliga paret och du skulle få ett rungande ja till svar. Till och med forskningen stöder faktiskt helhjärtat Vickan och Daniel. Hur då, undrar du kanske?

Tvärtemot myten om att ”opposites attract” är det att söka sin lika/like som är det vinnande konceptet när det gäller relationer. Yin och Yang, en saknad pusselbit, någon som ska komplettera oss och göra oss hela har visat sig vara idealiskt att skriva filmmanus kring, men verkligheten ser annorlunda ut. Att i stället så långt det är möjligt likna sin partner förutsäger inte bara initial attraktion utan även stabilitet och lycka i ett förhållande. Likheten gäller personlighet såväl som attityder och värderingar. Egenskapen noggrannhet är tydligen särskilt avgörande för hur tillfreds ett par är. På den punkten är det visst svårt för både Yin (som lägger smutsiga strumpor överallt) och Yang (som plockar upp strumporna efter Yin) att vara riktigt lika nöjda med upplägget. Det är till och med så att det finns en så kallad linjär funktion när det gäller vår attraktion till likheter, vilket gör att det är dubbelt så sannolikt att vi attraheras av någon som vi håller med om sex av tio saker, än någon där vi bara håller med tre av tio.
Om du är singel och sökande kan kanske vetskapen om detta som bäst ändra ditt sätt att se på potentiella partners, och hindra dig från en och annan onödig nit. Gå mindre på saknade pusselbitar och mer på karbonpapper alltså. Tänk Vickan (som prydligt lägger strumporna i tvättkorgen) och Daniel (som gör likadant med sina) i totalsynk. Inget Yin och Yang där inte.

Text: Åsa Krey, psykolog
Läs mer: 50 Great Myths of Popular Psychology. Shattering Widespread Misconceptions about Human Behavior. Lillienfeld, Jay Lynn, Ruscio & Beyerstein (2010).
Text: flickr.com/digitalshotgun

I mina bekantskapskretsar är det vanligt att sprida humblebrag (internet-språk: ödmjukt skryt) om hur lätt man hade det i skolan, och hur LITE man ansträngde sig och hur LITE man smörade för lärarna och framförallt att man TROTS DETTA fick så himlans bra betyg för att man liksom var SMART på riktigt.

Om inte det framgick av min beska ton här ovan, så måste jag nu *trumvirvel* avslöja att jag alltid ogillat den typen av resonemang.

Hur kommer det sig att jag inte känner någon som skryter om hur svårt hen haft det i skolan, och hur mycket hen pluggat för få bra betyg? Det är ju det som borde vara värt något. Att vara en person som arbetat hårt och nått framgång snarare än att vara någon som förvaltat sina gudagåvor på ett väldigt slashasigt sätt?

Aja, det var bakgrunden till min indignation, nu kommer lite forskning som kanske kan stödja mitt resonemang om att det är bättre att skryta om att man ansträngt sig än om att man slackat. I alla fall om du drabbats av en hjärnskada och måste rehabiliteras.

En av de sista kurserna som jag läste på psykologprogrammet var en individuell fördjupningskurs i klinisk neuropsykologi. Min huvudsakliga litteratur var den välnärda tegelstenen, den neuropsykologiska bibeln: “Neuropsychological assessment” av Muriel Lezak (mf.)

När jag letade efter information om premorbid förmåga (det vill säga den förmåga som en patient/person kan antas ha haft innan en hjärnskada/stroke) och hur man kan undersöka en sådan premorid förmåga i efterhand (för att kunna ta reda på mer om hur skadan påverkat personens tänkande) hittade jag en mycket intressant forskningsartikel.

Om vi börjar från början. Antal utbildningsår brukar hänga ihop med hög kognitiv funktionsnivå (bra minne, uppmärksamhet osv.) och kan alltså ofta avslöja en hög premorbid förmåga**. Det vill säga, ju fler år av utbildning, desto högre kan man anta att personens kognitiva funktionsnivå innan olyckan kan ha varit. Detta gäller på gruppnivå, det finns såklart undantag.

En hög premorbid förmåga har också ofta kopplats ihop med god chans till återhämtning efter att hjärnan skadats till följd av exempelvis en bilolycka eller en skottskada. De som läst många år i skolan, rehabiliteras snabbare från en hjärnskada, och kan antas återvända till en högre grundnivå.

Det som är intressant med artikeln är att utbildningens effekt på din rehabilitering verkar vara beroende på hur “lätt” du hade det i skolan. Eller snarare hur “svårt” du hade det. För det som hade det svårare i skolan, men ändå lyckats ta sig igenom universitetsstudier, verkar ha haft vissa fördelar.

Forskarna Grafmam & Jonas (1988) har undersökt kognitiv förmåga*** och utbildningsnivå hos soldater**** som fått skottskador på hjärnan (främst vietnamveteraner tror jag) För dessa soldater, hängde utbildning samman med högre testresultat efter skada, endast om soldaten i fråga uppgivit haft en generell intelligens som föll under genomsnittet.

Alltså: de soldater som haft lite svårare för sig i skolan, men ändå pluggat länge och framgångsrikt, återhämtade sig snabbare efter en hjärnskada än de soldater som haft lättare för sig under skoltiden.

Varför?

Forskarna menar att detta fenomen avslöjar att det är andra faktorer än hög intelligens/hög generell förmåga som kan leda till goda resultat. De menar att soldaterna med lägre generell kognitiv förmåga (vilket troligen lett till att de haft svårare för sig än genomsnittet) och hög utbildning hade mer motivation och persistence in learning än de som haft lätt för sig i skolan ända från början (det vill säga de som haft en intelligens/förmåga som bedöms ligga över genomsnittet).

Okej, hur kan denna information vara relevant för er icke-hjärnskadade som kämpat i skolan och lyckats få bra betyg ändå?

Jag tänker mig att detta fenomen skulle kunna stämma in även i andra sammanhang. Det kan vara något så flummigt och svårmätbart som motivation och framförallt uthållighet i inlärningssituationer som är viktigt, inte vad du föddes med för intellektuella balls. Om du som haft det tufft i skolan och ändå uthärdat, senare drabbas av någon stor svårighet eller utmaning, exempelvis sjukdom eller arbetslöshet, kan det vara så att du får lättare att komma igen för att du är VAN ATT KÄMPA helt enkelt.

Personligen skulle jag vara minst lika intresserad av att anställa någon som alltid haft lätt för sig som av någon som blivit utmanad och tvingad att kämpa för att nå resultat.

* typiskt humblebrag är en statusuppdatering på facebook av typen “oh no, jag blev utslängd från stället för att jag hade så kul och dansade på borden”

** För att kunna genomföra en neuropsykologisk undersökning efter att en olycka skett (det kan innebära att en persons minne, uppmärksamhet och problemlösningsförmåga mäts och undersöks ) är det viktigt reda på premorbid förmåga. Det kan man göra genom att samla in information om tidigare förmåga exempelvis genom att ta reda på utbildningsår, betyg, framgångar, motgångar etc. Dessutom finns det flera neuropsykologiska test som kan mäta tidigare förmåga på ett någorlunda bra sätt.

*** minne, uppmärksamhet, arbetsminne spatial förmåga exempelvis lösa problem, se former, fokusera uppmärksamhet, lära sig nytt med mera.

**** För forskare som intresserar sig för hjärnskador, premorbid förmåga, generell intelligens och rehabilitering är det är passande att undersöka soldater, för de har ofta testats både innan och efter de sänts ut i fält och skadats.

en till fotnot: de som bedöms ha en intelligens eller kognitiv förmåga en bit under genomsnittet har ofta svårare för sig i skolan. Men att ha svårt för sig i skolan kan bero man en massa andra faktorer som ni säkert vet.

Artikel: Grafman, J., B.S. Jonas, A. Martin, et al. 1988. Intellectual function following penetrating head injury in Vietnam veterans. Brain 111: 169–184. Refererad i Lezak (2004).