Äntligen! Efter sju veckor i demensvården är jag nu friställd. Men innan det är dags för mig att segla ut i skärgården på efterlängtad semester vill jag ta tillfället i akt och reflektera över vad jag egentligen lärt mig i sommar. Framförallt vill jag berätta om vilken psykologisk forskning och teori som hjälpt mig att stå ut! Jag skulle inte klarat det utan Psykologin. 

Det pumpas ut artiklar om psykisk och fysisk hälsa i tidningar och på internet. Ingen höjer väl på ögonbrynen åt en sådan här artikel.

“Fritidsaktiviteter ger bättre hälsa”. 

ögonbrynen förblir också passiva när de ser de här resultaten eller en sådan här uppsats.

“Ja, jag veeet att man mår bra av en aktiv fritid” tänker jag trotsigt och sorterar artikeln i samma mapp som de tusentals “Du presterar bättre när du sovit gott” eller “Det är viktigt att  röra på sig”-texter jag läst förut.

Min högst omedvetna perception sorterar in den här typen av “nya rön” i en skräpig fil längst bak i hjärnkontoret. Men ändå, varför går man så lätt i fällan? Efter en riktigt tung arbetsdag i demensvården ville jag bara hem och ligga horisontalt. Jag tittar visserligen inte på TV men jag jag läste hungrigt den sämsta litteraturen jag kunde komma över. Jag ville inte svara i telefon, inte gå ut och dricka vin, kunde inte lyssna på någon musik eller allra minst motionera. Att varva ned och koppla av är inte samma sak som att ligga ned i soffan eller att sova. Det är roliga fritidsaktiviteter som gör tunga arbetsdagar lättare.

Men det är sjukt lätt att falla i TV-som-nedvarvning-fällan. I vanliga fall är jag inte alls lika beroende av stimulerande fritidsaktiviteter. Psykologlinjen, Psykologifabriken och alla människor jag träffar dagligen ger nog stimulans för att hålla sjuttio maniska shimpanser vakna och lyckliga. Dessutom är jag alltid ganska aktiv på fritiden. Jag uppfyller säkerligen en hel del kriterier för mani eller en känd bokstavsdiagnos men jag kallar det livslust  Vilket som. Psykologisk forskning om fritid säger alltid samma sak. Aktivera dig. I SvD-artikeln förklarar Töres Theorell, professor emeritus i psykosocial medicin varför sambandet mellan minskad stress och att delta i aktiviteter som gör en glad är så starkt

–Man stimulerar sådana hormoner som har med återuppbyggnad och reparation att göra och det blir ett slags skydd mot stress. Då blir inte stressen lika effektiv.

För mig var det bara att starta om. Efter en vecka bytte jag min after-work-depp mot aktiviteter. Jag började planera in springturer på Djurgården, fest, middagar, psykologifabriken-jobb och filmkvällar igen. Så fick min jobbångest maka sig .- jag behövde plats att vara glad.

Under rubriken “Psykologi – numera positiv” gör Svenska Dagbladets ledarredaktion ännu ett ett riktigt magplask. Johan Wennström skiver i ledarkrönikan “Det här bygger upp människan” om positiv psykologi. Yes! tänkte jag i cirka en sekund – det är nästan alltid intressant när politik och psykologi får korsbefruktas ( det var så mitt eget intresse väcktes en gång i tiden). Texten börjar med en mening som  jag själv lika gärna skulle kunna ha skrivit

“Att försöka läka redan öppna sår är naturligtvis viktigt. Men är det inte lika betydelsefullt att hitta strategier för att förebygga psykisk ohälsa?”

Resten av texten fick mig att sätta morgonkaffet i halsen.

Fem dementa damer på vårdhemmet där jag jobbar stirrade förvåpnat på mig medan jag okontrollerat vräkte ur mig verbala tillmälen om Svenska Dagbladets misshandel av positiv psykologi.  Jag är långt ifrån någon expert på positiv psykologi men jag vet i alla fall vilka slutsatser som INTE kan dras av den forskning som gjorts. och vad man inte kan bortse från.

Jag blir så fruktansvärt upprörd över Wennströms grunda analys av positiv psykologi. Genom hans perceptuella filter kommer givetvis bara forskning som stödjer konservativa åsikter fram – men att han hoppar över analysen totalt förvånar mig. Hans resonemang går i cirklar men han verkar inte vara medveten om det. Jag ska försöka förklara hur.

Är det konstigt att ensamboende bedömer sin lycka mindre när hela samhället basunerar ut “ensam = olycklig”?

“Jaha det är darför jag är olycklig!” Klart att de personer som motsvarar det statistiska genomsnittet på alla variabler inte felsöker på de variabler som fått godkänt av normen när det ska begrunda sin livssituation.  Tonåringar gör också så. Om man mår dåligt och något hos en är annorlunda – vikten, etniciteten, sexualitete – ja då projicerar man sin olycka på dessa egentligen obetydliga tillstånd. Det är lite som att klä sig tjejigt fast man inte vill när man är 13 år och osäker. Klart man sminkar sig och har rosa tröja om alla andra har det, då blir det inte där man letar efter fel när man sedan scannar sitt beteende och utseende efter var det gick fel.

Om man på något sätt inte passar i den snäva mall som samhället och historien givit samhällsmedborgaren äktenskap, familj, heteroförhållanden, monogami, arbetsnarkomani och religiösa gemenskaper (gud, jag tappar livslusten bara av att räkna upp dem…) är det förstås svårare att hitta sin lycka. Vi är beroende av människorna runt oss. En lyckad ingrupp kräver något onormalt att definiera sig mot. Äktenskapet mot att leva i synd, det långsiktiga planerandet mot vad Wennström föraktfullt beskriver som “aktivt sträva efter att vara en ögonblicksvarelse befriad från sammanhang” .

Wennström fortsätter

“Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga.”

Jag bestrider inte det faktum att forskning tyder på att familjeband och äktenskap gör individer subjektiv lyckliga.  Men i vilken kontext gör dessa institutioner människor lyckliga? Varför? Jo för att de som inte följer normerna straffas strukturellt.

Vad är det som gör den sociala varelsen människan lycklig? Att följa gruppnormer. Vad gör människor olyckliga? Att bli utanför, utfrysta och undanskuffade. Om Regnbågsfamiljer, sexuell frigjordhet och självvald ensamhet var lika accepterat i USA som på Södermalm skulle regnbågsfamiljer vara den “stadiga gemenskap” eller “institution” som gjorde människor lyckliga. Det är svårt att förklara för någon som tror att det all ska bevaras som gör de som är lyckligt lottade ännu lyckligare även som de sker på andras bekostnad. Kärnfamiljen är ingen kanonsatsning om man är kvinna eller man som helst undviker de sunkigaste könsrollerna.

Den forskning som Wennström beskriver är bara och nosar på vad i ett samhälle som anses normalt och lyckobringande, det beskriver inget orsaksförhållande av typen äktenskap orsakar lycka. Jag vill aldrig mer se positiv psykologi beskrivas så här.

Oktober 2008.  En vän som jag träffar ibland ringer till mig, övertygad om att hon just passerat (den imaginära) gränsen mellan psykiskt sjuk och funktionellt frisk

-Är jag psykiskt sjuk? Du läser ju till psykolog. Jag vet att jag är galen nu. Jag hör röster i huvudet och de vill inte hålla tyst! Det är ett evigt surrande. Jag vill bara ha en stunds lugn och ro.

Självklart blir jag orolig. Röster i huvudet brukar räknas till ett symptom på schizofreni. Men var går gränsen mellan andras röster och den egna tanken? Är det inte bara fråga om intensitet, eller handlar det om vems rösten är?

Ann Heberlein skriver i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

I mitt huvud pågår ständiga debatter och samtal  och seminarier på ämnet ‘Vem är gud?’ ‘Ondskans natur’ och ‘Vad ska jag laga till middag?’. (…) Är det vansinne? Att höra röster? Inuti sitt huvud som ändå kommer från den egna hjärnan?

Det finns många saker jag lärt mig på psykologlinjen som jag önskar att jag hade vetat om tidigare. En av dem är det här om den inre dialogen. Att alla har den. Att yoga, pilates, mediation, alkohol och andra förströelser inte har det tomma huvudet som slutmål. Att tytnad inte är önskvärt.

När vi  höll ett seminarie om Mindfulness var det egentligen det enda jag ville säga, det absolut centrala i utövandet av acceptans och medveten närvaro. Att målet inte är ett tyst huvud, en tystad tanke. Det handlar bara om hur man förhåller sig till den inre evighetsdebatten mellan lust och förnuft. Den inre dialogen är helt nödvändig. Man misslyckas garanterat om man har  total tanketystnad eller det närbesläktade känslobefrielse som måle med en psykoterapi.

Personer med en borderlinediagnos sägs lidas av en fobi för alla sorters känslor. Att försöka tränga bort det som pågår ovanför näsan är ingen bra strategi.

Jag vet precis hur det är att lida av evighetslånga seminarier i hjärnkontoret… snälla rara hjärna, låt mig få en minut tystnad. Yogalärarinnans välmenande  mantra “låt tankarna fästa på moln som får dra förbi”  känns ironiskt när rösterna höjs och debatterna flerdubblas.

Det finns ingen absolut gräns mellan sjuk och frisk. Det är en konstruktion menar de flesta som filosoferar om det (framförallt Foucault…).  Det avvikande behövs för att definiera det normala. Det sjuka för att definiera det friska. Den inre dialogen är inget sjukdomstecken. Och det går inte att få tystnad. Det enda man kan göra är att ändra sitt förhållningssätt till dialogerna.

Det önskar jag att jag visste tidigare.

I födelsedagspresent förra veckan fick jag etikforskaren och författaren Ann Heberleins fantastiska ” Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.  Så nu, hundra år efter att mediasvallvågorna om boken dragit förbi, läser jag den. Och idag lyssnade jag till reprisen av Heberleins sommarprat. Söndag = skrivdag. Det var meningen att jag skulle sitta och skriva effektivt från 10-17. “Rumpan på stolen” som en frilansande vän brukar säga för att motivera mig. Men Heberleins prat om det som är allra tyngst att förstå snurrade i huvudet och tvingade mig ut på en lång, helande Djurgårdspromenad istället.

“Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”  handlar om livet med en psykisk sjukdom, eller bara livet som människa. Eller, det är en bok om ångest.  Äsch det går inte att sätta en sådan etikett heller.  I sitt sommarprat sa Heberlein något i stil med (jag minns inte exakt)

“Det är skönt att läsa om andras personliga helveten. Då känner man sig mindre ensam. Men det är farligt att gräva ned sig i andras helveten för mycket.”

Bra att tänka på som blivande psykolog. Temat i Ann Heberleins sommarprat var saker som hon önskar att hon visste när hon var 15, när hon var 20 och när hon var trettio. Och så det som ska komma: det hon önskar att hon kommer att veta när hon fyller fyrtio. Jag lyssnade inte på vilken visdom som hörde till vilken ålder; men Heberlein ville lära sig själv att livet alltid blir bättre, att människor har goda avsikter och att livsglädjen kommer tillbaka när det gjort sorti.

Jag med mina 23 år har visserligen ingen imponerande samling med ålderrelaterade visdomar på lager… men det finns saker jag vet. Kunskaper om psyket som psykologlinjen lärt mig. Och en av de viktigaste, som jag verkligen hade behövt som yngre, är den dialektiska synen på känslor.

Det låter tillkrånglat, men är världens mest användbara sanning, om man bara kan applicera den på sitt eget liv. Dialektik är att försöka se att två till synes oförenliga företeelser kan existera samtidigt. För känslolivet blir det ungefär så här:

1. Det är bra att ge uttryck för, se, acceptera och känna alla sina känslor.

och

2. Det är bra att kontrollera sina känslor.

Vaddå, vad ska man göra då? Besvara förolämpningar med ett förstående leende? Gå ut och gå med stavar varje gång man inser det meningslösa i jordelivet? Som deprimerad vyssja sig själv till sömns med affirmationer från Amelia Adamo? Nej, såklart inte.

Jag för mig kan det innebära att lyssna på deppig musik en stund när jag är ledsen, och sedan aktivera mig på något sätt jag vet är oförenligt med fortsatt deppiga beteenden. Det kan vara att välja att umgås med tankar som stärker mig istället för de som drar ned mig. Att efter ett möte, skruva upp ljudet av framtidsoptimismen och och skruva ned självkritiken. Som att umgås eller träna när allt man vill är att retirera till sängen.

Enkelt förklarat kan man träna sig till att orientera sig bland de tusentals känslosvall och dundrande undertoner som genomsyrar psyket varje dag. För att sedan välja vilka känslor som är hjälpsamma för dig.  Det är att se de miljarder nyanserna i känslolivet istället för tonårssjälens och den olyckliga själens två enda positioner: ångest/lycka.

Ska man låta ilska och irritation pysa ut i en katarsisvulkan varje gång bussen är försenad?

Så har jag varit en gång, och jag vill aldrig dit igen. Det finns så mycket som psykologlinjen lärt mig, och dialektiken har hjälpt mig att börja överge den svartvita världsbilden för något betydligt mer komplicerat.

Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet

Så skriver Voltaire i Candide. För mig känns det snarare tvärtom just nu. Arbetet frammanar ledsnad, last och armod.  Jag överdriver lite nu. Men frågor om livet och arbetet snurrar i huvudet. Och när jag är konfunderad…vänder jag mig till psykologins trygga famn. Jag plockar i bokhyllan efter någon litteratur som kan hjälpa mig förstå min situation. Som vanligt när jag har huvudbry av samhällstyp landar jag  med näsan i socialpsykologen Johan Asplunds bok Det sociala livets elementära former.

I sommar arbetar jag med demenssjuka (med vissa psykiatriska diagnoser) på ett vårdboende. Visst, jag växer minst sju millimeter varje dag av det tunga ansvaret och erfarenheterna, men jag är så…jag vet inte. Bortskämd? Mediajobb kan vara nog så slitigt,  jag jobbade med Flow-artiklarna i säkert femtio timmar (varav typ bara två var själva skrivandet) men det går inte att jämföra hur trött man blir av ett sådant jobb som av detta vårdande och förstående.  Johan Asplund skriver intressant om utbränning 

“Känslobortfall, känslostopp, känslolöshet. (…)Trötthet är inte utbränning. Mot trötthet finns det bot. (…) Utbränning kommer inte av att man arbetar för mycket , och utbränning kan inte hävas genom att man helt enkelt arbetar mindre”

Det fysiska och psykiska slitaget på mitt nuvarande arbete gör mig sjukt tacksam för det oerhörda privilegium det är att få studera. Mitt framtida arbete som psykolog kommer inte slita på fötterna, eller på ryggen, om jag inte slarvar med hälsan generellt. Som vårdbiträde verkar det oundvikligt att på något sätt gå in i väggen. Kroppen används upp. Man kan inte påverka arbetsplatsen. Möjligheterna att utvecklas är små. Huvudet slår snabbt i glastaket för de som inte fått möjlighet att utbilda sig tidigare i livet. För mig som är sommarvikarie på väg någon annanstans är det såklart inte samma sak. Jag tänker på mina kollegor, hur de orkar.

Det som gör att jag står ut med arbetet är de människor som jag vårdar. De är underbara. Jag vill göra allt jag kan för dem. Min psykologiska kunskap om demenstillståndet gör det mycket enklare för mig att ta hand om  dem och förstå aggressioner och hjälplöshet.  Det hjälper mig att se dem som människor av kött och blod,  jag kan leva mig in i deras liv och situation. Jag känner medkänsla med deras konkreta person.  Johan Asplund teoretiserar om när sjukvårdaren blir utbränd:

” Utbränd, det blir sjukvårdaren först när han uppfattar sina patienter som abstrakta samhällsvarelser.(…) Interaktionen med abstrakta samhällsvarelser  genererar inga känslor.”

Hm.

Frågan kom upp när jag blev intervjuad av trevliga Nadja Ljunggren häromdagen. Nadja skriver på en ny lärobok i Psykologi till gymnasiet.

Hippt är ett fult begrepp,  nästan lite förminskande, jag vet, men jag kan inte beskriva det som händer på ett bättre sätt. För givetvis tycker jag själv att det är underbart att psykologisk forskning får större plats i media än förut. Jag ser gärna mina förebilder inom psykologin som rockidoler. Min vision är att hela samhället och dess institutioner ska bygga på den kunskap som psykologin givit oss. För mig är det alltså inget mysterium att psykologin fått ett sådant uppsving de senaste åren. Jag är snarare förvånad att det inte skett tidigare. Att jag som frälst känner på det här viset är en sak, men detta enorma mediala genomslag, var kommer det ifrån? Pengar att tjäna, psykologin som ny religion eller vad kan det vara?

När jag träffar nya människor, brukar jag alltid vänta lite med att avslöja mitt framtida yrke. Så kanske det flesta gör, försöker visa sin personlighet i god tid innan man får en massa projiceringar och fördomar att relatera till. Den vanligaste reaktionen jag sedan får när jag berättar att jag läser till psykolog är:

“Det vill jag också bli”

Jag vet inte  psykologins hipphet är avgränsad till innerstadsbor från medelklassen eller om det “sipprat ned” till resten av samhället. Många snackar slentrianmässigt om att det är en så kallad amerikanisering av samhället som gjort psykologin och dess företrädare så poppis. (Det menlösa begreppet amerikanisering känns för övrigt så betydelselöst, slappt och fungerar bara som en ursäkt för verklig analys av trender precis som begreppet “etnocentriskt synsätt”  ,slött använt, effektivt avlivade alla intelligenta seminarier när jag läste statsvetenskap.) Hur som helst.

På Carmen, det sunkigaste haket på Södermalm, träffade jag en bekant som skränade ut att alla psykologer han någonsin träffat är “störda i huvvet” och att jag måste erkänna det. Min motivation att stå kvar och lyssna på pappskallen var inte jättestor.  Men så..plötsligt förklarar killen att han själv söker till psykologlinjen i höst. Han drivs av att vilja göra det annorlunda och bättre själv. Han vill ,föga förvånade, hjälpa.

Jag har funderat över lite olika anledningar till att det är så sjukt poppis att läsa till psykolog

1. Psykisk ohälsa är inte läskigt eller tabu längre.

Att vara psykolog ses som att jobba med människor, inte med sjuka. Psykopatologin har fått mindre plats i media och populärkultur än det friska, hälsovårdande och normaliserade terapin.

2. Nu för tiden är Du är ditt yrke

I tider när vi definieras efter vårt yrkesval, vad passar bättre än klurig, akademisk, intellektuell människokännare?

3. Populärkulturen har omfamnat psykologin

In treatment, Tell me you Love me, Sopranos etc, etc.

Är det någon som kan bringa klarhet i detta för mig?

Sedan termin ett på psykologlinjen har jag varit intresserad av PTSD,  posttraumatiskt stresssyndrom och hur det ser ut neurologiskt när människor utsätts för kris.

Under min Berlinsemester hann jag med att läsa en del bra litteratur, bland annat Fausta Marianovic fantastiska krigsskildring “Sista kulan sparar jag åt grannen”. I presentationen av boken på Bonniers hemsida står det

Fausta Marianovic skildrar hur kriget förvandlar alla jugoslaver i Bosnien till kroater, serber och muslimer, hur hat uppstår, familjer splittras och en pacifistisk mamma med dödsförakt beger sig till fronten för att hämta hem sin son.

Jag skulle lika gärna beskriva boken som en ingående fallbeskrivning av hur krig och extrema livsförutsättningar förändrar hjärnans funktioner. Som när Marianovic beskriver hur allt utom det nödvändigaste stängs av under de perioder hon tvingas spendera ensam, instängd i sitt hus under månader av stridigheter och utegångsförbud. Eller hur känslor stängs av när det inte finns något funktion för dem.

Under läsningen blev det återigen uppenbart för mig hur värdefull litteraturens skildringar är för psykologer.  Något som jag givetvis inte är ensam om att ha förstått.

Att vara expert på hur en reducerad hippocampus ser ut är en sak, att med ord få förklarat för sig hur kaoset växer, uppstår och utvecklas är en annan. Självklart kan man använda sina egna upplevelser som grund för att lära sig om det mänskliga psyket, men det är inte alls nog. Dessutom är det få som kan verbalisera ångest, extrem stress och smärta.

Ofta läser jag krigsskildringar och nyhetsreportage styrd av någon slags unken lust att suga i mig i elände. Inget sådant material fanns att finna i Marianovics skildring av kriget i Bosnien.

Läs den!

Jag kom hem från en fantastisk semester i Berlin igår. Sista kvällen firade jag och några nyfunna vänner med att spela och sjunga gubbrocksklassiker i hostellets rökrum. Nick Cave, Nick Drake, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Bob Dylan, Prince etc etc. När vi åkte till flygplatsen garvade jag och min bästa vän länge åt kille-med-gitarrsyndromet. Men vi svalde snart garvet. Varför spelade vi inte en enda kvinnlig artist under hela kvällen? När jag ens nämnde Dolly Parton följdes det av skrattsalvor. Dum som jag var fnissade jag med. Eller dum. Jag är är kär i ett kön, uppenbarligen, och det är inte mitt eget.

Jag minns när jag var 16 och började läsa beatnick-litteratur. Äntligen, karaktärer att identifiera sig med tänkte jag, en ung tjej uppvuxen i genusmardömmen Mälarhöjden. Efter beatnick följde den svenska gubbmaffian: Ulf Lundell, Per Hagman, Per Wästerberg, Klas Österberg, Stig Claesson. Varför läste jag bara män? För att jag hellre ville identifiera mig med de manliga äventyren än de kvinnliga? För att männen får skriva om roligare saker? För att det finns ett större urval av män som skriver? Jag fattar inte. Lavinia Greenlaw från The Guardian publicerade en intressant krönika om det för ett tag sedan. Greenlaw skriver i Why I Prefer Male Authors : Is it just that I am responding to a canon determined by and for men? (…)

“To write, you need not only engagement but what Graham Greene called the piece of ice in the heart. For women such as Virginia Woolf, this has been a disturbing gift. Men (by nature or nurture, etc) find it easier to objectify, to stand outside their own world and so describe it. This can lead to empty virtuosity, but also to the acuity of Jim Crace, Niall Duthie or Tobias Wolff. Being able to objectify is not the same as being objective. Men are suckers for the epic and have no trouble creating on a monumental scale. They demand attention, take up more space and assume their world is of interest.”

Man sveper sig i härskarklassens status, menar vissa. Är det därför jag hellre identifierar mig med män än med kvinnor i kulturen? För att åtminstone få en del av kakan?

I En studie från 2000 fick bebisar, mellan 3 och 18 månader gamla, se bilder av leksaker. Vissa leksaker, bollar, kuber och bilar kallas för pojk-kodade leksaker, medans dockor och leksakshusgeråd räknades till flickkategorin. Pojkar som bara var 9-månader visade sig föredra killsakerna. Men inte ens de äldsta flickorna visade någon mätbar preferens för det ena eller andra. Aha! Kan det vara så att flickor redan tidigt lär sig att kolla in både och? Alla tjejer jag känner säger sig ha lekt mest med pojkar som små. De flesta tjejer jag känner koketterar gärna med att de absolut var “pojkflickor” och underförstått minsann inga dumma “flickflickor”.

En senare studie, med förfinad teknik, visade förstås något annat en den ovanbstående. Där hittade man att halvårsgamla flickbebisar tittade signifikant mer på en rosa docka än pojkarna, och signifikant mndre på en blå lastbil än pojkarna i samma ålder. Jag förstår dock inte varför det kan anses ha någon annan orsak än att flickor är mer vana att se på rosprylar än blå.

Läs mer här.

Så, vad ska jag tro? Tacksamt emot tips på psykologisk forskning på området. För dig som vill undvika att ditt sexmånadersbarn blir alltför genusinskränkt hittade jag denna praktiska guide på Psykologibokhandeln Mareld.

Alexander, G., Wilcox, T., & Woods, R. (2008). Sex Differences in Infants’ Visual Interest in Toys Archives of Sexual Behavior, 38 (3), 427-433 DOI: 10.1007/s10508-008-9430-1