…försöker jag intyga mig själv. Jag läste det i Times , i ett reportage om överviktens mekanismer

Ett av Anna Kåvers bästa och enklaste tips (jag tror det var från Att leva ett liv, inte vinna ett krig) är att fundera på sin värderade riktning när man ska ta vardagsbeslut typ:  Ska jag ta sovmorgon? Ska jag sätta mig på stolen och skriva? Ska jag äta den här godisen? Och sedan resonera med sig själv:

-Är det här vad jag vill?
-Är det här i enlighet med min värderade riktning?

Så här använder jag Kåvers tips.

Du står på ett café och en jättestor muffin uppenbarar sig. Sockersuget är så starkt att det känns som terror att strunta i signalen.
Om min värderade riktning är att äta grejer jag blir sugen på när som helst är det bara att köpa och erövra. Men det kan bli ohållbart. Jag tänker att jag får äta precis vad jag vill men: “bara om jag är sjukt sugen på just den grejen”. Om jag är mer sugen på macka en på muffin så väntar jag på mackan.

Om jag sitter och ska skriva men hellre vill hänga runt på fejjan (Facebook) så tänker jag: Vad är mest i enlighet med min värderade riktning? Vissa grejer prioriterar jag framför arbetet och vissa inte. Vänner prioriterar jag, men inte att slöa framför TV:n. Träning prioriterar jag men inte sovmorgon om det inte verkligen är kris.

Det här kan låta som att en ganska trist och lutheransk evighetsdebatt pågår i mitt huvud. Så är det inte riktigt. Det här tipset gör att jag tar de små besluten mycket snabbare och med mindre ånger efteråt. Ett effektiviserat beslutsfattande om grejer som en och en inte betyder något, men som sammanlagt gör hela skillnaden.

Jag har aldrig tänkt så själv. Alltså att intellektuella är surare än andra. Jag tycker snarare tvärtom. Men enligt Johan Norberg är det så. Jag ska precis börja läsa hans nya bok Den eviga matchen om lyckan från Natur & Kultur

Norberg inleder boken med ett citat av Nietzsche

“I alla tider har de visaste människorna bedömt livet på samma sätt: Det är inte bra…”

Jag är sjukt sugen på att börja läsa boken. För all psykologi just nu handlar typ om lyckan, hur man får den tio tips, verktyg, tankefällor…jag förstår att det är många som provoceras av marknadsföringen av positiv psykologi. Jag tycker inte att kultureliten surar, men kanske har etablissemanget svårt att ta till sig positivt psykologi för att det låter såå…löjligt? Utan att ha läst och bedömt forskningen avfärdas den som oseriös eller moralistisk. 

Många som jobbar i den tunga psykiatrin känner sig kränkta redan när de ser epitetet “positiv” framför psykologin.  Lite som den välmenande men urpuckade kylskåpsmagneten (med avsändare psykiatrin södra..) med tio tips för psykisk hälsa “ta saker positivt” “lär dig av dina misstag” osv. 

Norberg påminner om något som de som manglar ut positiv psykologi kanske inte tagit hänsyn till:

Att människor reagerar negativt på uppmaningar om att försöka bli lyckliga. Det visste jag redan: har själv alltid ignorerat de som bett mig rycka upp mig när allt jag behövt har varit att kräla runt i stoftet ett tag. En grupp forskare från New York ville testa hur folk reagerar på lyckotips. De bad en grupp försökpersoner att försöka bli lyckliga medan de lyssnade på ett stycke klassisk musik. Sedan bad de en annan grupp att bara lyssna på musiken, utan några uppmaningar. Gissa vilka som fick ut mest av upplevelsen och skattade sin lycka högst? 

Gruppen som inte fick några instruktioner om vad musiken skulle göra dem. Studien heter Stumbling on happiness och leddes av Daniel Gilbert. 

Jag vet inte vad dessa slutsatser betyder för mig… men som Psykologifabriken-John alltid påminner mig om: Ingen vill bli korvstoppad, folk måste få välja själva vad de vill ta till sig. Känns som en förmåga som är viktig att träna på, framförallt för mig, som, visserligen frivilligt, sitter i mitt i en tornado/hagelstorm av ny psykologi.

Man vet aldrig vad man kan få ut av att läsa psykologilitteratur. Jag läser en kurs i intervjumetodik. I kurslitteraturen ingår Clarence Crafoords Människan är en berättelse. Om man bortser från titeln är det en mycket lärorik och underhållande (!) genomgång av tips på hur man bäst trixar fram substans från intervjuoffren.

Jag vet aldrig vad jag får ut, som sagt. Plöstligt snubblade jag över ett avsnitt boken där Crafoord skrivit om psykoser. Det hjälpte mig att förstå något som hände mig i sommras. Jag ska försöka berätta.

Det var tidig lördagmorgon i juli. Redan klockan åtta på morgonen var det hett på asfalten. Jag köpte en kaffe och en smörgås och gick ut på Djurgården för att sätta mig och läsa tidningen och avnjuta frukosten. När jag kommer fram till min favoritbrygga vid Djurgårdskanalen sitter det redan en kvinna på bryggan. Jag noterar att hon är mycket solbränd och att hon är naken förutom ett par mycket små bikinitrosor som är på väg att halka av den utmärglade kroppen. Jag sätter mig fem meter från henne på bryggan och hugger in på frukosten. Efter ett tag börjar hon ropa på mig. Snart reser hon sig upp och kommer och sätter sig på huk brevid mig på bryggan. Och så säger hon:

-När du tuggar så dödar du mig. Jag är med i ett projekt där de höjer volymen på allt som sker i min hjärna. Och när du tuggar så dödar du mig, det är så högt ljud! Du måste lämna den här bryggan nu. Du kanske är en del av deras projekt, jag förstår det, att du är utsänd från deras projekt för att döda mig. När du går härifrån kommer jag att ta livet av mig. Och det kommer att vara ditt fel.

Jag satte närapå smörgåsen i halsen av chock. Och så reste jag mig upp och gick med darrande steg, bort. Jag har aldrig jobbat i psykiatrin, och har ingen erfarenhet av att möta människor som är i en psykos. Jag önskar att jag hade kunnat säga något istället för att bara gå, och på det sättet bekräfta hennes misstanke – att jag var med i konspirationen.

Klas, som också är psykologstudent och jobbat inom psyiatrin i många år föreslog att jag hade kunnat säga någonting i stil med “Oj, nu pratar du konstigt”. Utan att blir arg, bara fortsätta prata till det som fortfarande är friskt hos personen.

Jag funderade på att ringa polisen eller psykakutens mobila team men kvinnan hade redan lämnat bryggan när jag kom tillbaka.

Jag behövde hjälp att förstå vad som hände på bryggan. I Crafoords bok beskriver han psykosens väsen som en extrem rädsla. Individen känner att den egna existensen är hotad. Och det är mycket lättare att hantera att existensen är hotad av ett yttre hot än från ett inre sönderfall.  Så personen i en psykos kanske blir paranoid. Kvinnan på bryggan beskrev det som att någon måste ha höjt volymen på allt som skedde i hennes hjärna. Det måste varit precis så det kändes. Och det är inte logiskt att något sådan fruktansvärt skulle komma inifrån. Kvinnan som alla människor, sökte mening i något som är meningslöst. Det paranoida är bara en produkt av ett försök att upprätta ordning. Varför händer detta mig? Det måste vara någon som vill mig illa. Hotet är utifrån.

Den paranoida psykosen är uttryck för en extrem rädsla. Det ska jag komma ihåg.

När jag var sju år gammal hade jag ännu inte lärt mig klockan. Den digitala gick utmärkt att förstå, ologiskt nog. Hur som helst så lärde jag mig klockan till slut, cirka tre år senare än alla andra. För att inte komma försent från varje rast fick jag ett armbandsur i julklapp (ett önsketänkande från min mor). En tunn, vit plastremsa med färgglada siffror slängda huller om buller på armnbandet. Ett gult plastur med de för mig, obegripliga rörelserna. Tiden före jag lärt mig klockan satt jag ofta och studerade visarna, förundrad. Det kändes liksom som att visarna hoppade fram på rasten när jag hade kul. Kvart i elva, elva, Pip, på ett kick! Visarna liknade mer sniglar under lektionstimmarna. Då och då blev jag osäker på om klockan kanske stannat tillslut?

Nu kan jag klockan men det hjälper inte mot tidsflykt. Under veckorna har jag nästan aldrig tråkigt. Tiden flyr och varje söndag vaknar jag besviken; var tog all tid vägen, de sista sommardagarna, alla fina kvällar? Oh, jag vet att positiv psykologi klingar så osexigt, men det finns en jättebra grej i Tal Ben Shahars bok Happier som i alla fall hjälpte mig att sortera upp tiden. Jag menar inte att målet är absolut kontroll över tillvaron. Men om man fastnat i ett frustrerat zappande eller surfande när man egentligen skulle vilja göra annat kan det vara en bra början att strukturera upp grejerna. Hjärnan älskar det även om du tycker det känns B.

Alltså: om du som jag har problem med att veta var tiden tog vägen kan det här vara kul. Om inte för att börja göra kul saker med tiden, så kanske för att i allafall veta hur många timmar du ägnar åt att muffla runt. Det fina är att det inte finns någon mall för vad som är värdefultl att lägga tiden på, det är bara du som bestämmer huruvida 40 timmar facebookande, musikletande och fikande känns bra eller ej.

Ben-Shahar kallar det livskartan. Så här gör du.

- Anteckna dina vardagliga göromål i en vecka ller två. Skriv ned varje kväll vad du gjorde av din tid. Så att du får en allmän överblick. Censurera icke!

-När veckan gått kan du föra en tabell med kolumner för varje aktivitet. Notera i varsin kolumn hur mycket mening repektive nöje varje aktivitet (1-5) ger dig plus hur många timmar du lägger varje vecka. Intill tidskolumnen kan du skriva om du skulle vilja lägga mer eller mindre tid på den sysslan. Mer tid frå ett + mycket mer ++, mindre tid – , mycket mindre — Om du är nöjd med den tid du lägger, skriv =

Så här kan det se ut:

Aktivitet          Mening          Nöje      tid/vecka   vill

slösurfande        1                        2               4 h                    -

träning                2                          4            2 h                      ++

läsa                       3                          4            3 h                       +

facebook            2                          1              4 h                         -

True Blood       3                           5             2 h                       +

Okej, ni fattar. jag förstår kritiken mot den här typen av kontrollgrej. jag hör den i mitt eget huvud. Jag tycker inte att-göra-listor är så flotta heller, men de hjälper mig. Det kan se ofritt ut att skriva listor och göra kolumner, men i sj’lva verket ger detta mer plats för imulsivitet, mer utrymme för kreativitet och framförallt mindre frustration över varförvisarna verkar hoppa från en plats till en annan ibland, när de sniglar sig fram så ofta.

Ett gäng studenter fick i uppdrag av forskare att krama fem personer om dagen. Inga halvslappa nudd – för att gillas skulle det vara en riktig kram, där båda armarna fick jobba och framsidorna skulle vara vända mot varandra. Att bara krama son kärlekspartner gilldes icke! En annan grupp studenter  fick i uppdrag att läsa skönlitteratur en stund varje dag, och en tredje grupp gjorde inget speciellt.

Gissa vilka som ökade sin lyckonivå efter några veckor? 

Studenterna som kramades så klart. De höjde sin lyckonivå rejält, till skillnad från bokmalarna. 

Tal Ben-Shahar beskriver hur enkelt det kan vara att öka välmåendet (ett steg! inte en hel lösning!) i ett annat exempel från boken Happier

En grupp med deprimerade patienter fick i uppdrag att varje dag logga in på en dator och skriva ned tre saker som varit positiva under dagen. Allt från “tjejen i kassan log mot mig” till “mitt barn gav mig en puss” eller “jag löste ett soduko” fick vara med. Efter några veckor lättade depressionen för många av gruppens deltagare. (Obs, de botades inte!)

Jag läser en del om positiv psykologi just nu. Ämnet väcker ofta starka reaktioner hos psykologstuderande och andra. “Vaddå positiv?” Frågar F. “Det låter som att alla annan psykologi skulle vara negativ!” Säger A. “Jag tycker det låter som om man gör lycka till ytterligare en grej att prestera i” tycker K.

Alla invändingar är visserligen intressanta, men jag brukar ändå alltid fråga “Har ni läst någon positiv psykologi?” 

Det är inte så konstigt att man inte blir sugen på att läsa böcker om en psykologi som marknadsförs på ett väldigt förenklat sätt. De flesta som är intresserade av psykologi söker ju djupet och komplexiteten, inte de glättiga glada svaren. Inte självhjälpslitteratur.

Jag läser The How Of Happiness av Sonia Lyubomirsky varvat med Harvardprofessorn Tal Ben-Shahars Happier. 

Jag tror det finns ett stort missförstånd när det gäller positivt psykologi. Det verkar som att de flesta tror att det inte finns någon kvalitetsskillnad mot gratistidningarnas “tio tips mot höstdepp” eller “Lycklig på fem röda”. Så är det givetvis inte. Men det är lätt att uppfatta att positiv psykologi som en “Solen lyser varje dag”-ideologi. Problemet, resonerade psykologifabriken-John, måste vara att företrädare för Positiv Psykologi (eller deras pengatörstande b0kförlag…) marknadsför positiv psykologi som om det handlade om något mycket lättvindigt.

Utan att vara någon expert på positivt psykologi skulle jag vilja avliva några trista myter som kan avskräcka den psykologiintresserade från den positiva vetenskapen

- Grundidén är att läsaren ska börja stressa mot perfektion i sitt liv. 

Fel! Syftet är att använda vetenskapen till att förbättra sitt välmående litegrann, steg för steg, om man vill. I det lyckobegreppet som Ben-Shahar och Lyubomirsky använder sig av ingår mycket av stillhet, ro och acceptans av negativa känslor och svårigheter. Det handlar alltså om att lära sig ta motgångar och leva med sina ledsamheter, inte ignorera dem.

- Böckerna är så gulliga att det kommer göra mig illamående

Nja! Men vissa forskningsresultat är så söta och ger en så fin bild av människor att man som storstadscyniker kanske måste omvärdera lite . Det kan ju vara ansträngande.

-Lyckoforskning lägger för stor press på människor “Här har du verktygen, om du inte använder dem och blir lycklig får du skylla dig själv”

Fel och rätt!  Författarna visar ödmjukhet och förståelse. De förklarar varför vi vill bli lyckliga, vad som kan göra oss lite lyckligare och hur vi fungerar på ett väldigt  icke-dömande sätt. De tror inte att psykiska sjukdomar botas med enkla tips.

Problematiskt blir det om folk som inte tror på psykisk sjukdom/  jagar  sjukskrivna på fritiden/tycker att det alltid är fråga om att “ta sig i kragen”  börjar använda vad de uppfattar som positiv psykologi som ett argument för sin ignoranta okunskap. 

Sanningen är att all seriös positiv psykologi befinner sig på andra sidan komplexiteten. Alltså. På den första sidan komplexiteten befinner sig ovetenskaplig artiklar i hälso- och livsstilstidningar. Råden är enkla, snabba, och ger direkt resultat men ingen vet var de kommer ifrån. På andra sidan befinner sig resultatet av nogrann, tidskrävande forskning. Där frågeställningar operationaliserats, andra forskare opponerat och resultaten måste granskas. 

De här två typerna av kunskap kan ibland presenteras på samma sätt, men skillnaden är vilken substans och expertis som ligger bakom.

Det finns tillfällen när könsskillnaderna blir tydligare än annars. Just nu är en sådan tid i mitt liv där jag påminns om vilka fördelar som kommer med genusrollen som inte är min. Och jag kan inte hjälpa att fundera på om jag inte hade haft andra förutsättningar som man. Self-efficacy är ett psykologiskt begrepp som kanske kan hjälpa mig att förklara var skon klämmer. 

Jag lever i en social värld där kvinnor liksom män tar för sig, utbildar sig och gör karriär. I min uppfattning är mina kompisar av båda kön lika intelligenta och kreativa. Men ändå så är det nästan uteslutande mina manliga vänner och bekanta som blir kända, framgångsrika, rika, creddiga och belönade först och mest. Det började för några år sedan, och nu är killarna som tog för sig redan på en helt annan nivå. Jag vet att det här är känsligt och att det är sjukt lätt att trampa fel i den här diskussionen. Jag tycker inte om att förstärka fördomsfulla uppfattningar om skillnader mellan könen men ibland måste man få peka på ett problem man ser och säga VARFÖR?? Jag har vänner som är hypade musiker, hyllade journalister, ledarskribenter, programledare och så vidare…de är alla män. Och kompetenta (jag försöker inte säga att nån fått nått gratis) 

Jag tror nämligen att det beror på vad man tror om sin egen förmåga. Omfattande forskning stödjer att self-efficacy har stor betydelse för studieresultat och arbetsliv. 

Jag går termin sex på Stockholms Universitets Psykologlinje. Vi är mitt inne i sökandet efter praktikplats. Jag är full av förväntan och spänning, vad kommer jag få göra, hur kommer det gå? Framförallt höjs volym och reverb på frågan: kommer jag klara det?

Tre läsvärda artiklar korsbefruktades i min hjärna och blev till en genusdiskussion.  Karolina Ramqvist skriver om vänsterradikalitet som idé och livsstil. Psykologen Shervin Shanavaz skriver om Self-efficacy i Psykologtidningen.  I SvD idag pratar en jämställdhetskonsult om hur barn könas i ett sätt att vara. 

(Arena är  förresten den enda tidningen som jag är motiverad nog att prenumerera på. Varje nummer får mig att trilla av stolen minst en gång.)

I detta nummer av Psykologtidningen (som jag givetvis läser extra noga eftersom våra nunor täcker omslaget) finns en mycket läsvärd artikel om Albert Banduras begrepp self-efficacy.

Self-efficacy är ett begrepp för människors agens, känslan av att de kan. Det är self-efficacy som treåringar uttrycker när de KAN SJÄLV. Det var kollektiv self-efficacy som Obama piskade upp i de amerikanska väljarna och det är self-efficacy som möjliggör klassresor och framgångshistorier.

Och det är self-efficacy som skiljer könens framgång åt, det vet jag inte men får jag kalla det en kvalificerad gissning i allafall? När jämställdheten nått en viss nivå blir det lätt att förklara skillnader mellan män och kvinnor som individuella variationer. Om kvinnor inte tar för sig beror det på personlighetsegenskaper hos individerna snarare än strukturella orättvisor. När jag tvekar inför om jag klarar uppdrag som nästan ligger under min kompetens medan mina fantastiskt duktiga manliga vänner glatt kastar sig in på saker de inte har en aning om hur de ska göra, ja, då beror det på att jag har “dåligt självförtroende” och de har “bra”. Hmm. 

När jag arbetade på Gringo och Macho för några år sedan uppstod en situation. Carlos Rojas och Zanyar Adami, båda övertygade och missionerande feminister, märkte att det bara var män som var chefer. Och att det bara var kvinnor som sagt upp sig. De blev konfunderade. Jag är helt övertygad om att de blev mycket bekymrade. Vissa kom fram till slutsatsen att kvinnorna inte ville vara chefer. De trodde sig inte kunna

Jag har ingen direkt slutsats av mitt funderande. Det är bara att jag undrar och alltid har undrat vad som är skillnaden mellan att våga och inte våga? Vad får en person att våga kasta sig ut och utvecklas? För framgång inom musik, forskning, journalistik eller whatever kräver att man tror att man kan göra svåra saker, att man är helt säker på “ja, jag är en sån person”. Och jag tror att kvinnor inte får det i lika hög grad i sin uppfostran. Inte utan undantag. Inte oavsett klass. Men generellt.

Om jag kunde skulle jag knäppa med fingarna och stärka kvinnors kollektiva self-efficacy, öppna möjligheternas dörrar och säga som stora B-O:

Jo, Vi kan! 

Ja, självklart går det att göra liknande analys angående klass och etnicitet också.

På frågan “Om du skulle vinna tillräckligt mycket pengar för att bli ekonomiskt oberoende resten av livet, hur skulle du gör med arbetet?”

svarade bara 10 % av svenskarna att de skulle säga upp sig (Johansson, 1999). De flesta skulle fortsätta arbeta, trots att de ekonomiska incitamenten försvunnit. Det stora flertalet motiveras alltså av något annat. Målsättning och motivation.

I demensvården får man sällan några “tack”. Patienterna känner oftast inte igen dig, de skäms över att bli hjälpta eller så vill de klara sig själva. De anhöriga kommer ofta på besök fulla av dåligt samvete och sorg över deras anhörigas situation. Klart det lätt blir så att de verkar otacksamma när de projicerar en massa och tar ut all skuld på oss som jobbar. Lönen är inget incitament. På lönen från att jobba 75% gick jag knappt runt under sommaren.

Jag behövde hitta andra incitament, och andra typer av målsättningar än vad jag var van vid. När jag skriver blir det belönande i sig att se texten växa fram på dokumentet. Jag får nya kunskaper, uppmärksamhet, pengar och en gnutta beröm. Som stödkontakt till tonåringen i våras fick jag mängder av direkt feedback, både positiv och negativ. När jag tentapluggar gör jag små belöningssystem för mig själv när kunskapsglädjen tryter. På tråkiga enformiga kontorsjobb optimerar jag min arbetstakt med hjälp av musik. Men hur gör man i vården?

Jag kom fram till att det enda rimliga var att ha en värderad riktning i mitt arbete. begreppet kommer från ACT, Acceptance and Commitment Therapy.

I ACT betonas vikten av att se livsval som värderade riktningar. Man ska inte bara bestämma sig för konkreta mål utan även styra sitt handlande i linje med något som aldrig kan uppnås. Låter det flöjtigt? Det är det inte. Det är nya ord på något människor mått bra av since ever. Att leva i enlighet med sina värderingar. Man kan aldrig bli färdig med en värderad riktning. I  mitt fall blev min värderade riktning att göra så mycket jag kunde för att de boende skulle må bra. Att alltid vara som jag skulle velat att personal skulle behandlat min farmor. Jag valde en riktning att färdas i. Så även om jag visste att jag inte alltid kunde vara en optimal vårdare, den orken hade jag inte, så kunde jag i allafall känna efter om mina handlingar tog mig närmre eller längre bort från det sätt jag önskar att jag levde livet på.

Läs mer om ACT här. Och läs ACT enligt Yoda av fabriken- Mathias Holmberg

Källa:  Vår tids Psykologi (2007) av Hwang, Lundberg, Rönnberg & Smedler. Natur & Kultur

Johansson, G, Isaksson, G, (1996) Drivkrafter för arbete. Attityder och värderingar i arbetskraften. Rapport till arbetspolitiska kommitten. SOU

Jaha, håll för öronen, nu ska jag orera om Mindfulness igen. Även jag som är frälst är EN SMULA trött på ordet Mindfulness. Överexponering, hey. “Agneta Sjödin gör det” “Runar gör det” jag UTGÅR från att Kungen och Silvia snart kommer att blogga från ett Mindfulness-retreat någonstans. Så, Mindfulness är varken hett eller nytt men det fungerar likväl fantastiskt bra. 

Jag mediterar nästan aldrig. Ändå är Mindfulness en stor del av hur jag lever mitt liv. Jag ska försöka förklara hur. 

I mitt arbete i demensvården blev Mindfulnesstänket oumbärligt. Jag upplevde det i början, som ni vet, att arbetet var outhärdligt tungt . Att de jobbiga stunderna på jobbet var tusen fler än de bra. Jag blev rädd för en massa saker, till exempel

1. Att bli deppig även på fritiden

2. Att inte kunna hjälpa den som behöver min hjälp och tröst

3 Att inte stå ut med kaos och ledsamhet under arbetsdagen

För mig är Mindfulness ett sätt att tänka om psyket och upplevelser. Om jag har ett problem kan jag försöka lösa det genom att använda Mindfulness som verktyg. Med hjälp av det sönderdelar jag jobbiga upplevelser, analyserar kroppen, känslor, tankar och reaktioner för att slutligen släppa taget om det jobbiga.

Eskapism fungerar icke i vården! Att drömma mig bort till soliga stränder och svettiga klubbnätter gjorde bara min tillvaro bland skrikande och lidande människor mer bisarr. Att hela tiden försöka sträva någon annanstans gjorde inte arbetet lättare utan snarare svårare.  Eller som Kabat-Zinn skulle sagt “Att komma till en mer behaglig plats i framtiden är en illusion. Det här är allt.”

Jag började med att helhjärtat försöka uppmärksamma vad som faktiskt hände under en arbetsdag. Det visade sig att delar av dagen var både intressant, hänförande och stimulerande. Jag fick så mycket tillbaka. Ibland fick jag en kram av en boende. Vi skrattade, åt mat, skojade, skällde och kämpade, de dementa och personalen tillsammans. Några gånger satt jag fascinerad och lyssnade på patienternas samtal sinsemellan. 

Sedan försökte jag sätta fingret på när, var och hur jag tyckte det var som värst. Det visade sig att jag blev som mest ledsen av att hjälpa en av de sjukaste patienterna. Det var tungt för kroppen och jag tyckte så synd om damerna som jag hjälpte. När jag genom mitt inre resonemang fått insikt om att det var det här förhållningssättet att tycka synd om både mig själv och patienterna kunde jag släppa taget om den känslan. Jobbigheten gick från att vara objektivt sann till att vara något jag kunde hålla distans till. Typ så här tänkte jag…

Före: “Oh det är så jobbigt och hemskt här och alla lider o vad synd det är om mig som mår så dåligt jag som är ung borde leva hela sommaren tänk om jag blir deppig sen tänk om jag inte orkar göra något efter jobbet, TÄNK om jag blir dement!”

Efter: “Jaha, nu fick jag en sån här känsla igen, ja det brukar ju bli så när jag är trött och hungrig och patienten inte verkar glad”

Den viktiga skillnaden är tidsperspektivet. Innan jag sönderdelar jobbigheter sprider de liksom ut sig över tiden. Man kan alltid stå ut med ett jobbigt ögonblick men när hjärnan försöker lösa hela den existentiella problematiken i ett svep blir det svårt att stå ut med ångesten. 

Den världskände läkaren och Mindfulnessforskaren Jon Kabat-Zinn skriver i Hitta hem till dig själv Natur & Kultur (2009) 

” Om man mitt i sin smärta söker upp den rena närvaron, (…), kommer relationen till smärtan att förändras i just den stunden. (…) När din relation till upplevelsen förändras kan du TÄNKA FRIARE och handla friare i varje given situation” 

Allt det här är förstås sunt förnuft och vanlig reflektion. Det spelar ingen roll vad man kallar det, men jag kallar det Mindfulness och det hjälper mig varje dag. 

Förresten, läs Mindfulnessbloggen om ni vill veta mer.