Om inte det framgick av min beska ton här ovan, så måste jag nu *trumvirvel* avslöja att jag alltid ogillat den typen av resonemang.

Hur kommer det sig att jag inte känner någon som skryter om hur svårt hen haft det i skolan, och hur mycket hen pluggat för få bra betyg? Det är ju det som borde vara värt något. Att vara en person som arbetat hårt och nått framgång snarare än att vara någon som förvaltat sina gudagåvor på ett väldigt slashasigt sätt?

Aja, det var bakgrunden till min indignation, nu kommer lite forskning som kanske kan stödja mitt resonemang om att det är bättre att skryta om att man ansträngt sig än om att man slackat. I alla fall om du drabbats av en hjärnskada och måste rehabiliteras.

En av de sista kurserna som jag läste på psykologprogrammet var en individuell fördjupningskurs i klinisk neuropsykologi. Min huvudsakliga litteratur var den välnärda tegelstenen, den neuropsykologiska bibeln: “Neuropsychological assessment” av Muriel Lezak (mf.)

När jag letade efter information om premorbid förmåga (det vill säga den förmåga som en patient/person kan antas ha haft innan en hjärnskada/stroke) och hur man kan undersöka en sådan premorid förmåga i efterhand (för att kunna ta reda på mer om hur skadan påverkat personens tänkande) hittade jag en mycket intressant forskningsartikel.

Om vi börjar från början. Antal utbildningsår brukar hänga ihop med hög kognitiv funktionsnivå (bra minne, uppmärksamhet osv.) och kan alltså ofta avslöja en hög premorbid förmåga**. Det vill säga, ju fler år av utbildning, desto högre kan man anta att personens kognitiva funktionsnivå innan olyckan kan ha varit. Detta gäller på gruppnivå, det finns såklart undantag.

En hög premorbid förmåga har också ofta kopplats ihop med god chans till återhämtning efter att hjärnan skadats till följd av exempelvis en bilolycka eller en skottskada. De som läst många år i skolan, rehabiliteras snabbare från en hjärnskada, och kan antas återvända till en högre grundnivå.

Det som är intressant med artikeln är att utbildningens effekt på din rehabilitering verkar vara beroende på hur “lätt” du hade det i skolan. Eller snarare hur “svårt” du hade det. För det som hade det svårare i skolan, men ändå lyckats ta sig igenom universitetsstudier, verkar ha haft vissa fördelar.

Forskarna Grafmam & Jonas (1988) har undersökt kognitiv förmåga*** och utbildningsnivå hos soldater**** som fått skottskador på hjärnan (främst vietnamveteraner tror jag) För dessa soldater, hängde utbildning samman med högre testresultat efter skada, endast om soldaten i fråga uppgivit haft en generell intelligens som föll under genomsnittet.

Alltså: de soldater som haft lite svårare för sig i skolan, men ändå pluggat länge och framgångsrikt, återhämtade sig snabbare efter en hjärnskada än de soldater som haft lättare för sig under skoltiden.

Varför?

Forskarna menar att detta fenomen avslöjar att det är andra faktorer än hög intelligens/hög generell förmåga som kan leda till goda resultat. De menar att soldaterna med lägre generell kognitiv förmåga (vilket troligen lett till att de haft svårare för sig än genomsnittet) och hög utbildning hade mer motivation och persistence in learning än de som haft lätt för sig i skolan ända från början (det vill säga de som haft en intelligens/förmåga som bedöms ligga över genomsnittet).

Okej, hur kan denna information vara relevant för er icke-hjärnskadade som kämpat i skolan och lyckats få bra betyg ändå?

Jag tänker mig att detta fenomen skulle kunna stämma in även i andra sammanhang. Det kan vara något så flummigt och svårmätbart som motivation och framförallt uthållighet i inlärningssituationer som är viktigt, inte vad du föddes med för intellektuella balls. Om du som haft det tufft i skolan och ändå uthärdat, senare drabbas av någon stor svårighet eller utmaning, exempelvis sjukdom eller arbetslöshet, kan det vara så att du får lättare att komma igen för att du är VAN ATT KÄMPA helt enkelt.

Personligen skulle jag vara minst lika intresserad av att anställa någon som alltid haft lätt för sig som av någon som blivit utmanad och tvingad att kämpa för att nå resultat.

* typiskt humblebrag är en statusuppdatering på facebook av typen “oh no, jag blev utslängd från stället för att jag hade så kul och dansade på borden”

** För att kunna genomföra en neuropsykologisk undersökning efter att en olycka skett (det kan innebära att en persons minne, uppmärksamhet och problemlösningsförmåga mäts och undersöks ) är det viktigt reda på premorbid förmåga. Det kan man göra genom att samla in information om tidigare förmåga exempelvis genom att ta reda på utbildningsår, betyg, framgångar, motgångar etc. Dessutom finns det flera neuropsykologiska test som kan mäta tidigare förmåga på ett någorlunda bra sätt.

*** minne, uppmärksamhet, arbetsminne spatial förmåga exempelvis lösa problem, se former, fokusera uppmärksamhet, lära sig nytt med mera.

**** För forskare som intresserar sig för hjärnskador, premorbid förmåga, generell intelligens och rehabilitering är det är passande att undersöka soldater, för de har ofta testats både innan och efter de sänts ut i fält och skadats.

en till fotnot: de som bedöms ha en intelligens eller kognitiv förmåga en bit under genomsnittet har ofta svårare för sig i skolan. Men att ha svårt för sig i skolan kan bero man en massa andra faktorer som ni säkert vet.

Artikel: Grafman, J., B.S. Jonas, A. Martin, et al. 1988. Intellectual function following penetrating head injury in Vietnam veterans. Brain 111: 169–184. Refererad i Lezak (2004).

Reportaget på SR var det inget fel på – Mona fick god tid på sig att utveckla sina resonemang och journalistens frågor var både av den mer sällsynta ideologiska typen och “men vad tycker du om just exakt det här fallet med lasse-sjukpensionär då?”

Det jag störde mig på var följande mekanism: Mona kan bara ta in den information som stämmer med hennes egen uppfattning om hur saker och ting är. När Sahlin träffade en kvinna som varit sjukskriven, blivit rehabiliterad och sedan kämpat sig tillbaka till arbetet lät hon informationen sjunka in som ytterligare ett exempel på det som hon redan var säker på. När kvinnan plötsligt sa att “alla sjukskrivna inte vill tillbaks till jobbet” ilsknade Mona till och vägrade tro på den utsagan.

Inga konstigheter, det är så här vi människor fungerar, det vet psykologer.  Vi kategoriserar, generaliserar och lär oss utifrån kunskapsstrukturer som redan upprättats i  hjärnkemin. Information sorteras ut via perceptionen, vi följer välbekanta hjärnspår som får oss att bete oss, välja och tycka precis likadant idag som igår. Vår kognition , det vill säga vår tankeprocess, kan vara medveten eller icke-medveten, men den är på intet vis någon objektiv insamlare av information.

Anledningen till att jag bytte huvudintresse för studier och fritid från politik till psykologi var att jag alltid kände att något saknades i den politiska debatten. När jag läste politisk filosofi och teori så slutade alltid teorierna, uppsatserna och litteratuen med att ett överfett, kliande, värkande frågetecken tornade upp sig i min mage.

Hur är människor EGENTLIGEN? Är de rationella – tänker de långsiktigt eller kortsiktigt – springer vi mot döden utan att fatta – är vi altruistiska eller onda eller kan vi överhuvudtaget välja själva? Är det upplevelsen av den fria viljan som vi ska kalkylera med eller finns det ett fritt val? Är det evolutionen som styr oss – vad är det som hänt när mjuka, lena bebisar växer upp till kallblodiga mördare – varför är jag som jag är? Hur formas hjärnan av uppväxten och varför är det evigt orättvist att vara sämre lottad?

Jag vet varför Mona Sahlin bara hör det som hon vill höra och jag fattar att det är oundvikligt men det är just detta som fick mig att tröttna på statsvetenskap, politik, politisk bloggosfär och hela karusellen. Jag fick ingen kick – de mest intellektuella politiska skribenterna – typ Isobel Hadley Kampzt,  Johan Norberg eller Magnus Linton gör såklart det här – men jag kan bara drömma om hur revolutionerande dessa samhällets skarphuvuden kunde vara om de fick tid att fördjupa sig i psykologins/neuropsykologins mysterier.

Allt annat än den empiri som stödjer valfri politikers människo/världssyn möts med kompakt motstånd och ilska. Jag veeet det handlar om att ta ställning ibland men…

….ibland önskar jag att politikerna kunde sträva mer efter att inte vara så säkra och att ändra sig än att till varje pris hålla fast vid nån gammal rutten princip!

Jag saknar lite äkta “sökande-finnande” hos våra politiker. Jag saknar att se dem törsta efter kunskap –  hos Raj-Raj, Sahlin, Maud och Lasse Ohly ser jag knappt en skymt av det ytterst mänskliga begäret efter att komma “The nature of things closer”.

Det går liksom inte att göra sig en politisk karriär på att hela tiden ändra sina scheman, sin perception och sin upplevelsevärld, ja jag fattar det. Det skulle vara värsta heltidsjobbet att sträva mot sanning genom dagliga change-of-mind övningar.

Och allt detta gäller troligtvis de flesta framgångsrika politiker: det ligger i karriäristens koncept – det går inte att byta paradigm i sin upplevelsevärld om man förtjänar sitt leverbröd på att hålla kvar samma – närmast religiösa-  människosyn och ideologiska tro.

Men det finaste jag vet är när folk ändrar sig. För jag vet hur svårt det är! Jag har begreppen för att beskriva hur svårt det är för det är just förändring som psykologer jobbar med hela tiden i terapi.

När någon byter parti, byter perspektiv, blir klassmedveten, revolterar mot föräldrarnas indoktrinering/ blir feminsit/avsäger sig epitetet feminist, börjar bry sig om det ena och slutar bry sig det andra så blir jag så sjukt lycklig.

Det handlar om något som jag nu har en hel begreppsvärld för att beskriva men ändå inte vet hur jag ska ändra på.

Alla vet ju hur obegripligt irriterande det är att höra någon åsiktsmotståndare referera till en åsikt som man vurmar för – man bara åhhh – du missförstår ju medvetet!

Men så är det ju ofta inte! Det som sker, är ofta icke-medvetet.  När man plockar på sig bevis för det man redan vet och missförstår/misstolkar det som motsäger ens egen färdiga uppfattning känns det som att man LÄR SIG.

Begreppen ackommodation/assimilation kommer väl till pass här tycker jag. Från wiki:

• Assimilation är den process som innebär att något omvandlas till att ha större likhet med eller helt införlivas med något annat.

Det vill säga: det passar in i det man redan vet.

• Ackommodation är den process som sker när en individ tar till sig kunskap på ett sådant sätt att individen ändrar sina kognitiva scheman (sina tankestrukturer)

Läs: paradigmskifte och kognitiv dissonans. OBS! ofta obehagligt!

När jag läste statsvetenskap så saknade jag svaren på de viktigaste frågorna – jag har inte fått dem nu heller – men jag är i alla fall närmre total kunskapsanarki och kognitiv kollaps än någonsin (och det är jag FETT tacksam över!)

Och nu sitter jag här på termin 8 i psykologernas nötta skolbyggnad och saknar den politiska medvetenheten – strukturtänkandet – post-strukturtänket – cynismen – konspirationsteoriern, dystopierna och inte minst drömmarna och utopierna  ja – allt möjligt som fanns i den politiska sfären men inte där jag är nu. Och inte minst förmågan att välja principer – våga tro på ett svar etcetera.  Ja,  ja man blir aldrig nöjd!

Kort sammanfattning för de som har uppmärksamhetbrist vid läsning av hypertext eller som inte har tid att läsa hela inlägget

1. Jag är trött på valrörelsen för jag tycker att den bara är en uppvisning av människor som gjort sig en karriär på att INTE ändra sig, inte ta in ny info, följa principer som ger skygglappar: som lär sig via assimilation istället för ackommodation.

2. Jag tröttnade på politik/statsvetenskap och bytte till psykologi för att jag ville ha svar på några grundläggande frågor om hur människor fungerar. Jag har inte fått dem svaren men känner mig närmre.

3. Jag känner mig förvirrad av vetskapen att varje människas perception/kognition gör att man så att säga “ser vad man vill se” i de flesta avseenden.

4. Jag önskar att fler kände till det här om sin egen hjärna, framförallt beslutsfattare av olika slag.

Stjärnpsykologerna Christine Padesky och Aaron Beck skriver bäst om kognitiv terapi. Läs mer om scheman och hur man ändrar dem här.

En grej jag verkligen gillar med Duktighetsfällan är att författarna fokuserar både på de psykologiska mekanismerna OCH de samhälleliga faktorer som kan leda till att unga människor drabbas av den bedrövliga (och bespottade) duktighetssjukan.

Själv blir jag asförbannad när någon kallar mig duktig. Dock lider jag då och då av för mycket perfektionism och för intensiv prestationsångest, som alla andra brudar och vissa snubbar i min omgivning.

Det kanske låter motsägelsefullt och hemskt att generalisera detta till en fruntimmersjuka, men jag tycker att det är en ganska överfet genusaspekt på den här frågan.

“Duktig” har jag blivit kallad av sexistiska lärare i gymnasiet.

Jag snackar om de magistrar och fröknar som avfärdat tjejernas prestationer som korkad och okritisk “ambitiöshet” samtidigt som de sett killarnas slarvighet och oförmåga att plugga som ett tecken på att en sann intellektuell rebell håller på att förpuppas.

“Du är så duktig” säger prettokillar med avsmak till mig när de vill nedvärdera något jag gjort. Duktig betyder inte smart. Duktig betyder inte kritisk eller intellektuell, duktig betyder i mina öron dum-snäll-duktig.  Hm. Hur blev det så här?

Psykologen Carol S. Dweck gjorde en häpnadsväckande upptäckt, som kan ha med det här att göra, när hon gjorde skolobservationer bland ett gäng tredjeklassare.

Hon märkte att flickor  och pojkar fick olika typ av feedback från läraren när de misslyckats med någon uppgift.

I typfallet får flickan höra att “uppsatsskrivning inte riktigt är din grej” medan pojken får höra “du har bara inte lagt tillräckligt med möda på arbetet”. Skillnaden? Sjuuukt viktig skillnad.

Jag minns själv ett sådant katastrofalt feedback-tillfälle. Min svensklärare i gymnasiet skulle ge mig kritik på en mini-uppsats.

Istället för att ge konstruktiva svar på varför jag inte fått något bra betyg sa han (och detta präntades in i mitt huvud)

“Du har bara inte det här lilla extra när du skriver”

Kanske menade han inte riktigt så illa som det lät, men herregud, pedagogiken måste kategoriskt som ett EPISKT MISSLYCKANDE om han inte menade att motivera mig genom att först bryta ned mig.

Flickor i Dwecks studie får alltså höra kritik som är personlig, medan pojken får höra att det inte är fel på hans förmåga, det är bara att han försökt för lite.

Slutsats för flickor: jag kan inte vissa saker, jag är dålig på vissa saker.

Slutsats för pojkar: jag kan egentligen, måste bara lägga ner lite mer möda.

För uthålligheten när man ska lära sig nya grejer (tex. ny teknik) är den här skillnaden avgörande, skriver Perski och Rose.

När man ska lära sig något nytt, säg, byta slang på cykeln eller installera ett nytt DJ-program på datorn måste man stå ut med att det är krångligt utan att börja nedvärdera sin egen personliga förmåga “jag fattar bara inte det här med teknik/mekanik/musik” säger en tjej och slipper därmed försöka samtidigt som hon missar möjligheter att utvecklas.

Oh, jag KAN inte låta bli att tycka att det är precis så här i min umgängeskrets.

(Detta drabbar givetvis båda könen men får efterverkningar i olika livsdimensioner tänker jag. Killar får höra att det inte hör till att vara svag, känslig osv. och slutar utveckla empati eller tröttnar på att bevisa sin mänsklighet för de fördomsfulla. Killar tror att det räcker att bara hänga runt och bröla i skolan och missar själva studierna och de fördelar som kommer med MVG-betyg)

Här kan du testa om du är “prestationsprinsessa”

Jag tycker att boken är så bra och temat så viktigt så jag tänkte inleda en liten miniserie om duktighet här på löpande bandet, inspirerad av läsningen. Nästa del handlar om perfektionism… tror jag.

Läs mer:

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=the-secret-to-raising-smart-kids

http://www.nytimes.com/2008/07/06/business/06unbox.html?_r=1

Är han en latmask? Nej, tvärtom! Forskning visar att napping kan vara ovärderligt för den hårt arbetande hjärnan.

Bara 20 minuter kan leda till:

• Mindre stress – stresshormonerna chillar

•Förhöjd vakenhet och ökad produktivitet – 20 minuter mitt på dagen hjälper mer än 20 minuters snooozande på morgonen

•Förbättrat minne / ökad inlärningsförmåga – så här säger Dr. David Dinges från University of Pennsylvania som har forskat om tupplurar för NASA:s räkning:

“To our amazement, working memory performance benefited from the naps (…) Working memory involves focusing attention on one task while holding other tasks in memory … and is a fundamental ability critical to performing complex work [like piloting a spaceship]. A poor working memory could result in errors.”

Här förklarar sömnforskaren Sara Mednick från UC San Diego den dagliga snoozens funktion

Kolla in den här bloggposten om du vill veta ännu mer: 10 Benefits of Power Napping

Jag kollade in några intressanta seminarier, och en grej väckte mitt intresse.

Tre schweiziska psykologer har undersökt hur/om en kort BAI (brief alcohole intervention) kan påverka unga män med riskbruk av alkohol.

De ville ta reda på vilken typ av  prat i sådana samtal som skulle kunna kopplas till minskad alkoholkonsumtion. Syftet var att testa om andelen “förändringsprat” i ett sådant samtal påverkar hur mycket de unga männen dricker ett år senare. Resultatet?

“Findings indicate that the more the patient expresses ability to change during the intervention, the more weekly alcohol use decreases. The role of the counsellor during the interaction, and influence on the outcomes was not clearly established.”

Alltså, ju mer förändringsprat under BAI, desto mindre riskbruk 12 månader senare! Visst kan det vara så att de som snackar förändring redan tänkt att ändra sitt bruk, men det kan också vara så att MI-tekniken faktiskt hjälper personer att frammana egen motivation att ändra riskfyllda beteenden.

Enligt Jacques Gaume var BAI en lyckad intervention. De försökspersoner som började snacka “förändringsprat” under det korta samtalet drack i genomsnitt 20% mindre ett år efter interventionen.

Tänk om det resultatet kunde generaliseras till svenskar! Vilken enorm hälsovinst det vore om 20 minuter reflektion kunde räcka för att väcka en vilja till förändring.

Att lära sig en teknik för att väcka klienters egen motivation till förändring känns väldigt aktuellt för mig som är mitt uppe i att lära mig hantverket i psykologisk behandling. Jag frågar mig ofta hur jag som blivande psykolog, ska kunna undersöka och hantera klientens ambivalens inför förändring.

Det sista jag vill är att bli en jobbig morsai behandlingsrummet! (jämförelsen mellan klientrelationen och mamma/barn är för övrigt inte särskilt okej tycker jag). En jobbig morsa i terapirummet…

• bryr sig i oändlighet men får ändå inte sina barn att göra det som är bra för dem

• upprepar självklarheter och ger råd som inte är önskade

•försöker få barnen att förändras för hennes skull och inte för deras egen

Jag tänkte att MI kanske kunde vara min räddning. Motivation Interviewing eller motiverande samtal som det kallas på svenska, är en samtalsteknik med syftet att hjälpa klienten till förändring. Läs mer på MINTs hemsida.

Under dagens föreläsning gjorde Miller & Rollnick ett försök att ,så pedagogiskt som möjligt, definiera vad MI är. Så jag tänkte att jag skulle dela med mig av mina anteckningar..

Motiverande samtal

•Är en konversation om förändring

•Är ett samtal med ett specifikt syfte

•Är ett samarbete mellan klient och samtalsledare

•Värdesätter autonomi och “self-determination” (känslan som klienten har av att det är han/hon som bestämmer och har makt över hur livet kommer att te sig

•Ska frammana klientens egen motivation (och inte försöka få klienten att ändra sig på grund av yttre påtryckningar)

•MI innehåller tekniker och speciella “hjälp-färdigheter” som terapeuten kan använda sig av

• Är målinriktat – det handlar inte bara att utforska ambivalens –utan  även skapa ambivalens – och lösa ambivalens i riktning mot förändring

•Lägger specifikt fokus på hur klienten talar/ använder språket aktivt ”förändringsprat” eller  ”motståndsprat”

• I MI ingår att ge respons på ”förändringsprat (sammanfattar/reflekterar etc)

• MI-samtalsledaren ska ge specifik respons på motståndsprat – undersöker, konfronterar inte.

Efter Miller & Rollnicks intro följde två presentationer om evidensläget för MI. Jag tänkte skriva ett eget inlägg om det senare. Det var inte helt uppmuntrande siffror!

LÄS MER:

I  Modern Psykologi (nr 4, ute nu!) har jag skrivit en artikel om hur du får din kompis att sluta älta med hjälp av tekniker från MI. Jag inspirerades till artikeln av Liria Ortiz bok När förändring är svårt. Håll utkik på sajten, vi lägger upp artikeln snart!

“The Art and science of Valuing in Psychotherapy – helping clients to Discover, Explore and Commit to valued Action Using Acceptance and Commitment Therapy”

(vad ska det här tvångsmässiga användande av stora bokstäver vara för egentligen? poängtera?)

I boken finns en asbra guide för hur man sätter upp värderingar och omvandlar dem till konkret handling. Så här typ (snabböversättning av mig…)

1. Välj ut och formulera en värdering “jag vill leva hälsosamt”

2. Lägg märke till din reaktion på uppgiften ovan och skriv ned några ord om den. “Vilken löjlig uppgift” eller “Jag kan inte följa en värdering”

3. Gör en lista på beteenden som innebär att du praktiserar din värdering.“promenera till jobbet varje dag” “äta en grön och en röd grönsak varje dag” “dricka grönt te”

4. Välj ut ett eller flera av dessa beteenden och vänta med några

5. Märk hur du värderar övningen, skriv några rader om din reaktion

6. Gör en konkret plan på hur du kan börja använda dig av dina beteenden i vardagen

“imorgon ska jag börja”

7. Åta dig att följa dina nya beteenden

och så vidare… (läs hela guiden s. 166 för en korrekt version)

Grejen är att jag gärna sätter upp en del hälsosamma värderingar. Jag är vegetarian, äter ton av grönsaker och tränar för att det är roligt (jag vet, usch, vad hurtigt) Jag vill alltid “göra nåt av dagen” och får ångest av TV-bonanza och tacokväll. Jag är helt enkelt en, vad borgmästaren i i Bogota, skulle ha kallat “en morot”.

Jag har också en del lite mer osunda värderingar som bland annat bygger på dödsångest, belöningssystem och vetskapen om att livet är kort och ändligt. Jag dras mellan dessa sidor av mig själv.

Får jag stoppa in hedonistiska värderingar i den här mallen? Jag tänker lite osökt: Tänkt om positiv psykologi har svaret?

“Njae, det får du väl”  skulle kanske översteprästen i PP, Martin Seligman ha sagt till mig.

“Man du skulle bli mer tillfredsställd av att söka flow eller meningsfullhet istället”"

Seligman menar att hedonistisk njutning bara är ett av tre sätt (och det minst varaktiga) att nå ett tillstånd där det finns fler positiva än negativa emotioner. De andra två, Det goda livet (att vara engagerad i arbete, uppleva flow) och Det meningsfulla livet (att tro, känna tillit, organisera sig tillsammans, känna samhörighet) räcker längre än vad chokladmuffinsen gör.

Jag undrar förresten om detta (att man mår bättre av att söka flow och samhörighet) på något sätt har att göra med värderingar i den kultur man lever i?  I en värld där sökandet efter njutning kunde ses som att verkligen “ta tag i sig själv” och “skärpa sig” “ta ansvar över sitt liv”. Eh, jag vet inte. Bara undrar liksom.  Jag vet redan vad B skulle säga till mig:

“Pursuit of pleasure can only continue what is ultimately an unquenchable thirst.”

Doh.

källa:

Dahl, Plumb, Stewart och Lundgren (2009) “The Art and science of Valuing in Psychotherapy – helping clients to Discover, Explore and Commit to valued Action Using Acceptance and Commitment Therapy”

Seligman, Martin E.P. (2002). Authentic Happiness: Using the New Positive Psychology to Realize Your Potential for Lasting Fulfillment.. New York: Simon and Schuste

För några år sedan läste jag om marshmellowexperimentet och blev konfunderad.

Är jag typen som skjuter upp belöning eller måste jag tillfredställa mina behov så fort de uppstår?

Delayed Gratification kallas den här förmågan som vissa har att skjuta upp något omedelbart belönande för att på lång sikt kunna få vad man vill ha.

Typ när du stretar dig genom den urtrista juristlinjen för att få ett roligt jobb eller när du uthärdar de första kilometerna på löprundan i väntan på runners high i slutet.

Stanfordpsykologen Walter Mischel är hjärnan bakom det briljanta experimentet. Det gick till så här:

1960-tal. En grupp med fyraåringar fick varsin marshmellow. Sen fick de veta att de skulle kunna få en ytterligare marshmellow om de stod ut att vänta i 20 minuter med att äta upp den första. Det visade sig att vissa barn stod ut, och andra inte.  Varför är den upptäckten intressant?

Mischel förklarar:

“If you can deal with hot emotions, then you can study for the S.A.T. instead of watching television”
Forskarna följde barnens utveckling fram tills tonåren och drog slutsatsen att de barn som kunde skjuta upp belöningen fick signifikant bättre resultat på test som mätte deras förmåga till anpassning och samvetsgrannhet.

Varför? Mischel förklarar i The New Yorker

“The kids who couldn’t delay would often have the rules backwards. They would think that the best way to resist the marshmallow is to stare right at it, to keep a close eye on the goal. But that’s a terrible idea. If you do that, you’re going to ring the bell before I leave the room.”

Barnen som misslyckades med att skjuta upp belöningen hade alltså felaktiga strategier för att stå ut.

Hoppingivande för oss som misstänker att vi hade käkat den asap.

Läs mer här och Här kan du läsa mer om hur barns förmåga att skjuta upp belöning kan predicera senare utvecklingmöjligheter

( Mischel, Shoda och Rodriguez (1989) Delay of gratification in children)

Jag har valt inriktning KBT, och idag introducerades vi för första gången för forskning om positiv psykologi och flow. Det är sannerligen en intressant upplevelse att få något presenterat för sig grundligen och på högskolevis när man läst så mycket om ämnet tidigare.

Jag vet inte hur det är på era lärosäten men runt mig känner jag att det finns en stor skepsis mot positiv psykologi. Mycket på grund av att kunskap saknas. Men också på grund av attityder. Det verkar inte vara lika hjältemodigt att arbeta för att öka människor subjektiva välmående när de börjar på en helt okej nivå. Det är liksom lite mer Florence Nightingale över psykopatologi.

Min beteendeanalys-lärare Jonas Ramnerö sa något fint till oss på lektionen häromveckan, någonting i stil med

“Man försökte och försökte men lyckades inte hitta något verksamt botmedel mot cancer. Sen bestämde man sig för att kolla hur de som inte fick cancer fungerade. Då lyckades man komma närmre lösningen”

Det är så jag tänker om positiv psykologi. Att det är angeläget för psykologer att lära sig metoder som man kan må bra av, förebyggande. Med det ökade intresset för psykologi, så tror jag att det finns en lucka att fylla här.

Även om lycka inte korrelerar med storleken på din pengapung tänker att det till viss del är en klass/kulturfråga , vilka som får tillgång till kunskapen om hur man aktiverar positiva känslor.

Många växer upp med alla delar av den här livskunskapen i blodet. Det är orättvist tycker jag! Barn vars föräldrar motionerar, träffar vänner, bjuder till fest, är religiösa, tacksamma och har lyckats skapa meningsfulla arbetsuppgifter har troligen fört över en hel del av de viktigaste lyckosanningarna till sina barn.

En del nytt lärde jag mig idag! Till exempel att den metod jag använt mig av i någon månad var evidensbaserad.
Att skriva tre saker varje kväll som man är tacksam för och varför.

Klart det funkar. Det handlar väl till viss del om att uppmärksamma de positiva delarna av livet och på så sätt få en annorlunda perceptionsförmåga. Man ser ju det man vill se och förväntar sig att se. Det är lite som att bygga sagan om sitt liv.

Ursäkta mig, det borde verkligen vara absolut  grundläggande för psykologer,  alltså förmågan att kunna ta in ett annat sätt att se på kärlek utan försöka se den som uttryck eller symptom för psykopatologi.  Jag blev så himla ledsen av att höra hennes historia. Under sitt liv har hon varit i stort behov av psykologisk hjälp. Men den har inte gått att få. Alla psykologer som hon träffat har nämligen velat koncentrera sig på hennes syn på sexuell trohet. Det som hon upplevt som problematiskt har inte fått någon uppmärksamhet. Först måste hon botas från sin sjukliga polygami, typ.

Nu associerar jag vilt, men tredje säsongen av den briljanta HBO-serien Mad Men sänds på tv9 just nu. Jag har missat några avsnitt men en grej reagerade jag över i senaste avsnittet. Huvudkaraktärerna Don och Betty är fortfarande gifta trots att de båda vänstrar lite hit och dit.  Det är fiktion, men jag kan inte låta bli att fundera över vad manusförfattarna vill förmedla med deras kärlekshistoria.

Jag misstänker att budskapet är att det är den högst onaturliga, passiva isolerade  hemmafrutillvaron som gör Betty olycklig, och inte Dons otrohet.

“Ja, det här kommer psykologin inte hjälpa mig att fundera över “  tänkte jag lite förhastat.  Så fick jag en bok från Natur & Kultur, Vill ha dig,  som blivit kontroversiell för att författaren “förespråkar” otrohet det vill säga är öppen för diskussion.  Esther Perell som hon heter, är par- och familjeterapeut verksam i New York.

I kapitlet I skuggan av den tredje – en ny syn på trohet skriver Perell

“Historiskt sett var monogamin ett sätt att kontrollera kvinnors reproduktion. ‘Vilka barn är mina?’ Äktenskaplig trohet var en grundpelare i patriarkala samhällen. Det handlade om härstammning och egendom och hade inte ett dyft med kärlek att göra . Idag, särskilt i väst, har det väldigt mycket med kärlek att göra.När äktenskapet upphörde att vara en ekonomisk överenskommelse och blev en fråga om kärlek, blev samtdigt trohet ett ömsedidigt uttryck för omtanke och engagemang. En gång var alltså sexuell trohet ett förbud riktat mot kvinnor, medan det numer är ett personligt val för båda könen. Konventionen har ersatts av personlig övertygelse.”

“Man kan hävda att vår förkärlek för monogami har sitt pris /…/Hellre dödar vi ett förhållande än ifrågasätter dess strukturer”

Oavsett vad jag själv anser i frågan tycker jag att boken är intressant läsning. Tänk att det ska vara så svårt att ifrågasätta det normala, det som de allra flesta gör.

Klas, som också är psykologstudent, sa angående detta, något i stil med:

“Asså, problemet är ju att psykologin alltid kommer att syssla med att försöka ringa in det som är “normalt”, det som de allra flesta gör, för att sedan försöka sjukförklara allt annat”

Hoppas att han inte har rätt! Jag vill att psykologin ska vara instansen som kämpar mot just detta.