2009: Författaren talar ut om sin upplevelse i Stjärnorna på slottet.

Det är känslosam stämning vid bordet när det blir Björn Ranelids tur att agera värd i SVT:s serie Stjärnorna på slottet. Ranelid bestämmer sig för att använda sin tid i programmet till att berätta om de kränkningar han fått utstå i medierna de senaste åren. De andra deltagarna, Kjell Bergqvist, Siw Malmkvist, Tommy Körberg och Meg Westergren, ser tagna ut av vittnesmålet. De många påhoppen, som ofta cirkulerat kring författarens utseende, har bitvis känts så tunga att Ranelid funderat på att ta livet av sig berättar han. Sedan barnsben har han fått utstå kommentarer kring sitt utseende och han förvånas över att det inte verkar finnas något slut på mobbningen. “Att jag vid femtiofyra års ålder, inte får vara ifred för denna läpp, som varit mitt livs stora trauma”, säger han.

Många kändisar tvingas, likt Ranelid, utså en hel del ovett, skämt och ryktesspridningar i media. Förhoppningsvis struntar de flesta offentliga personer i de mest orättvisa och ovidkommande kommentarerna. Jag tycker ändå att fenomenet är intressant. Hur kommer det sig att kändisarna förväntas kunna utstå så mycket? Jag blev berörd av Ranelids uttalande. Kanske för att jag aldrig tänkt på att han skulle brytt sig om de löjliga kommentarerna om hans utseende.

Psykologen Oskar Henrikson kommenterar klippet

En kändis som man inte träffar i verkliga livet, som Björn Ranelid, kan uppfattas som en figur i en TV-serie och inte en människa av kött och blod. Den här distansen kan göra det lättare att mobba. Det krävs exceptionella omständigheter för att få människor att vara aggressiva. De allra flesta upplever ett kompakt motstånd mot att mobba, skada och döda. Så pass att militären har träningsprogram för att få sina soldater att sluta betrakta sina fiender som människor. Annars kommer de att känna empati för sina offer och låta bli att skjuta dem. Detta hävdar den pensionerade officeren Daniel Grossman som säger att bara 15% av soldaterna i andra världskriget sköt när de hade en människa på kornet. Förhoppningsvis lyckas Björn Ranelid förklara att han är en människa i klippet ovan och stilla impulsen hos sina belackare nästa gång när de funderar på att skjuta av en hånande salva. 

Av: Linda Backman

Twitter-sökning: sorg OR sorgsen

2006: Michael “Kramer” Richards talar ut i direktsändning. 

Seinfeld-stjärnan Michael Richards fick tillfälle att tala ut hos David Letterman efter sitt märkliga utbrott på en komediklubb i Los Angeles.

Lyssna på publikens reaktioner i början av klippet. Visst är det lite märkligt att de skrattar flera gånger – trots att inget av det som sägs är menat att vara roligt? Jerry Seinfeld som sitter med i studion ber efter ett tag publiken att sluta skratta.

Kan det vara så att man genom att sitta i publiken på en humorshow lärt in att man förväntas skratta efter varje replik. Efter ett tag kanske man inte reflekterar över om man tycker det som sagts är roligt eller inte – utan skrattar automatiskt? 

När David Letterman själv flera år senare erkände att blivit utpressad och haft affärer med kollegor hände samma sak – publiken bemötte hans högst allvarliga bekännelse med skratt och applåder. 
 
Av: John Airaksinen

2007: Barnet lever ut känslan – tills den växlar.

Flickan visar med hela sitt  kroppsspråk och ansiktsuttryck att känslorna hon upplever inte är så värst positiva. Hon suckar högt för sig själv, vankar runt i rummet och begraver sedan huvudet i sina armar i soffan. När hon reser sig och tittar upp mot kameran skymtar plötsligt ett leende. Känslan är utbytt.

Tänk om vi alla var lika bra som flickan på att acceptera tunga känslor – och snabbt kunna växla när de ebbat ut?

Psykologen och forskaren i positiv psykologi Tal Ben-Shahar ger här fem råd om hur du kan bli lyckligare. Det första rådet kan tyckas vara paradoxalt. Ben-Shahar menar i likhet med psykologen Anna Kåver att vi ökar sannolikheten att uppleva positiva känslor när vi tillåter oss själva att också uppleva negativa känslor. De enda som slipper avund, oro, besvikelse och sorg är psykopater och avlidna, skämtar Tal. Se de övriga fyra råden i videon här!

Av: Linda Backman

2008: Abrahamian använder sina negativa känslor.

“Jag gick bronsmatchen för att visa vad jag kunde, och slängde medaljen för att visa vad jag kände”. Så sade brottaren Ara Abrahamian efter att lämnat ifrån sig sitt OS-brons vid prisceremonin. Ara var förbannad och besviken på domarna som han (och många andra) ansåg ha dömt semifinalen felaktigt. Han var också besviken på att det inte fanns någon vettig procedur för att hantera hans klagomål. 

Jag tycker att den här händelsen är ett bra exempel på hur man kan använda negativa känslor för att uppnå något konkret. Ara valde att uttrycka all sin besvikelse, frustration och avsmak för vad han uppfattade som ett dysfunktionellt system genom en liten handling med stort symbolvärde – och som naturligtvis skapade väldigt mycket uppmärksamhet. Han anmälde sedan Internationella brottningsförbundet FILA till Idrottens skiljedomstol som kom fram till att brottningsförbundet måste ändra sina regler till nästa OS. 

Psykologen Anna Kåver skriver i sin bok om Ara Abrahamians reaktion:

En annan incident på temat ilska inträffade under en brottningsmatch. Påstådd korruption inom domargruppen och ett felaktigt domslut snuvade en svensk brottare på chansen till guldmedalj. En tidning skrev: »Ara Abrahamian blev fruktansvärt arg. Han såg ut som om han skulle slå till domaren. ’Jag var så nära … men jag kunde behärska mig. Att lämna medaljen på mattan var det bästa jag gjort’.« Han lyckades koppla in alla delarna av sin hjärna och hejda impulsen att slå till. Det tror jag att han är glad för. Oavsett vad vi tycker om dessa idrottsmäns impulsiva beteende är det inte särskilt svårt att sätta sig in i den ilska och oerhörda besvikelse som de båda kände. Så nära, men brutalt hindrade vid målsnöret. Spegelneuronen hos mig aktiverades förstås på nytt. Det betyder inte att jag tycker det är okej med våld, bara att jag kan känna deras känsla av besvikelse.

Av: John Airaksinen

2010: Fotbollsspelare kämpar för att hålla tillbaka tårarna efter att tvingats följa sin sista collegematch från bänken.

Colt McCoy intervjuas om hur det kändes att tvingas avbryta sin allra sista collegematch och sedan sitta på bänken och se det egna laget förlora. Trots sin uppenbara förtvivlan beter sig McCoy som en exceptionellt god förlorare.

Med darrande röst berömmer han sitt eget lags kämpaglöd och gratulerar samtidigt det andra laget till vinsten. Jag tolkar hans reaktion som att han verkligen tänkt igenom det som hänt och bestämt sig för att acceptera läget. McCoy säger att han visserligen skulle ha gett allt för att få vara med och spela, men att han litar på Gud och inte ifrågasätter meningen i det som sker. 

Jag tycker att McCoys reaktion är ett exempel på hur en stark religiös övertygelse ibland kan vara väldigt funktionell ur ett rent psykologiskt perspektiv. Det accepterande synsättet blir ett verktyg för att hantera negativa känslor efter förlusten. Socialpsykologen och lyckoforskaren Sonja Lyubomirsky är inte religiös själv, men skriver i sin blogg att psykologisk forskning tyder på att religiösa människor är lyckligare, friskare och har lättare att återhämta sig från trauma än icke-religiösa. Just förmågan att uppleva en mening i negativa händelser verkar vara en viktig aspekt.

Av: Linda Backman

1970: Davis Cup är målet för tonårige talangen.

Björn Borg är 14 år gammal och intervjuas av Sportspegeln efter att han kommit tvåa i tennistävlingen Kungens Kanna. Jag blir imponerad av hans lugn, självsäkerhet och målmedvetenhet – utan att tveka säger han att det är Davis Cup som är målet.

Lyckopsykologen Tal Ben-Shahar menar att uttalade och specifika mål, likt de idrottsmän ofta har, är en användbar strategi för att bli lyckligare. Anledningen till att mål är så viktiga är att vi gör åtaganden när vi uttalar och eftersträvar dem. Åtaganden kräver initiativ, minskar tvivel och ger oss verktyg för att fokusera vår uppmärksamhet. 

Inom psykologin menar man att ett mål också kan fungera som en självuppfyllande profetia. När du sätter ett mål signalerar du till dig själv och omgivningen att du någonstans tror dig kunna övervinna hindren på vägen. Den här tron på din egen förmåga kan börja förändra ditt liv genom att själva tron i sig kan aktivera nya beteenden. Richard Wiseman, professor i psykologi http://en.wikipedia.org/wiki/Richard_Wiseman förklarar hur tilltro kan förändra den upplevda verkligheten. En person som förväntar sig att andra människor är vänligt sinnade kommer troligen att le mer mot andra och bete sig i linje med den tron. Detta beteende generar givetvis likadan respons från andra i högre grad, vilket resulterar i att man upplever omgivningen som trevligare. Användbart inte minst när man flörtar…

Kopplingen mellan att nå sina mål och att uppleva glädje är dock inte självklar. Psykologen Daniel Gilbert har visat att vi är dåliga på att förutspå våra framtida känslor – både de positiva och de negativa. När vi väl har nått målet blir lyckan oftast mer kortvarig än vi föreställt oss. På samma sätt brukar besvikelsen från ett misslyckande suddas ut snabbare än vi trott.

Vad blir då slutsatsen? Sätt gärna höga mål, men se till att uppmärksamma processen och att njuta av alla små framsteg på vägen. Det är viktigare att ha mål än att nå dom!

Av: Linda Backman

2009: En annorlunda julklapp väcker dubbla känslor. 

En överraskning väntar när den unga mannen kommer hem efter semestern – hela hemmet är inslaget i presentpapper! Mannen tycks beundra den omsorgsfulla inslagningen och allt jobb som vännerna lagt ner, men är samtidigt irriterad över det gigantiska projekt som nu väntar honom: att göra sig av med allt papper! 

Om jag skulle utsättas för något liknande tror jag det skulle bli en väldigt direkt träning i något som psykologen Anna Kåver menar är ganska nyttigt – att bli uppmärksam på att man kan känna flera motstridiga känslor samtidigt! 

Psykologen Anna Kåver skriver i sin bok om hur man kan ta fram nyanser i sitt tänkande

Gör dig vaksam på om du tänker i kategoriserande svart eller vitt. Ställ sedan en fråga till dig själv: »Vad glömmer jag nu? Är det en alltför enkel bild av verkligheten?« Leta efter både och i det du tänker. Försök att se två eller flera motstridiga aspekter av en person eller en situation som kan gälla samtidigt. Hur påverkar det din känsla? Fundera också över om du faktiskt vill ha ett svartvitt tänkande, om det i stunden är roligt eller bra för dig? Kan det till och med underlätta för dig att navigera i ett svårt läge?

Av: John Airaksinen

2009: Tårarna efter leksaksjakten försvinner när pojken berättar om sitt utforskande.

Innan föräldrarna kommer till undsättning kan de inte låta bli att fråga pojken: Hur lyckades du fastna bakom soffan? Pojken berättar stolt för föräldrarna att han provade att slänga ned sin leksaksambulans och polisbil bakom soffan och sedan försöka plocka upp dem. Medan pojken upprymt berättar om sitt nyfikna undersökande slutar han gråta och glömmer att han är ledsen.

Psykologen Anna Kåver skriver i sin bok om nyfikenhet

Nyfikenheten driver oss till att skaffa kunskap om oss själva, om andra och om omgivningen. Därför vill jag hävda att nyfikenhet är livsnödvändig för vår anpassning till ett ständigt föränderligt och modernt liv. Det är inte bara nödvändigt att vara nyfiken, det är ju faktiskt också kul att ge sig hän på upptäcktsfärder av olika slag. Det sägs att kloka människor är nyfikna människor. De frågar tills de får veta och skäms inte över att verka dumma när de gör det. Intresse och nyfikenhet är oerhört viktiga och grundläggande känslor som bidrar till vår inlärning och därmed till vår utveckling.Vi kan för en stund begrunda vad som drev Columbus att upptäcka Amerika (visserligen i syfte att hitta vägen till Indien), Newton att formulera sin tyngdlag och makarna Curie att upptäcka radium och utveckla röntgenmetodiken. Just det … en stor portion nyfikenhet, förmodligen kombinerad med en lika stor portion uthållighet och envishet. Hur skulle det lilla barnet kunna utvecklas och förstå sin omgivning om det inte var utrustat med nyfikenhet? Om barnet, i stället för att krypa fram till filten där vi gömt den lilla mjukisgrodan, lojt tittade oförstående på oss utan att reagera? 

Av: Linda Backman