Är de skakande händerna livshotande? Det där med scenskräcken…

Med darrande händer och hög puls ska du äntra scenen och genomföra den där låten som du kan så väl. Men vad händer när de darrande händerna inte går att styra? Pulsen rusar iväg och det känns som att du kanske kommer att svimma. Tänk om publiken ser hur vettskrämd du är. Tänk om de granskar dig ända ut i sömmarna och dömer ut dig!

Det är en tuff bransch svarar vissa, bara de starkaste överlever – musikens darwinism. Kanske har klimatet blivit ännu hårdare sen Idols intåg i de svenska vardagsrummen år 2004. Plötsligt blev det okej, kanske en norm, att döma ut och ibland förolämpa unga musiker. Givetvis får detta konsekvenser.

Människan är en funktionell varelse, hon söker lösningar. Nyligen presenterade SVT en enkätundersökning, där 43.6 % av de svarande musikerna i symfoniorkestrar hade använt betablockerare. Vidare går det att börja fundera över alkoholkulturen inom musikbranschen, exempelvis rockmusikerna som tar några öl innan en konsert. Kanske är det ett sätt att hantera scenskräcken, döva ångesten. Men hur kul är det när man inte längre vågar sig upp på scenen utan att göra sig lite avtrubbad med tabletter eller alkohol?

Som blivande psykolog tänker jag genast på hur kunskaper inom KBT skulle kunna implementeras i musikskolor och musikbranschen i stort.

När människan känner sig hotad, kan automatiska responser sättas igång via det sympatiska nervsystemet. Kortfattat påstår vissa att det är ett biologiskt arv som förbereder kroppen på flykt eller att slå tillbaka i en hotfull situation. Det fanns ett överlevnadsvärde i detta när människan levde som ett med naturen. Idag kan det dock te sig som mindre adaptivt när responsen orsakar hög puls och pumpande adrenalin, vilket får händerna att skaka i en situation som är långt ifrån livshotande. När en person går upp på scenen och känner starkt obehag kan det vara just detta som händer, en ångestkänsla stiger i kroppen och allt denne vill göra är att fly. Här gäller det dock att försöka trotsa sina instinkter och stanna kvar i situationen. Dessa jobbiga känslor kommer med stor sannolikhet ge med sig inom en relativt kort stund.

Nedan följer några korta exempel på hur det går att börja arbeta med sin scenskräck.

1. Ifrågasätt dina katastroftankar! Vad är det värsta som kan hända? Hur realistiska är dessa?

2. Nu gäller det att försöka motbevisa dessa katastroftankar genom att utmana dig själv. Gör en lista över situationer som känns jobbiga, ta 10 exempel där 10:an känns som det absolut värsta scenariot och där 1 känns klart genomförbar. Prova gör 3:an på listan, det kan vara att spela gitarr inför dina tre närmsta kompisar. Det ska vara en utmaning, men inte kännas omöjligt
att genomföra! Även fast den valda situationen framkallar jobbiga känslor, stå ut med dessa och märk hur ångesten går ner. Fortsätt sedan successivt med det som känns jobbigt på din lista i stigande ordning.

3. Försök låta bli att ta till saker som gör att det brukar kännas lättare, men som långsiktigt gör situationen värre. Ta exempelvis inte den där ölen innan du går upp på pubscenen!

Text: Hilda Åsander
Illustration: Amandah Andersson

Läs mer: Thomas Furmark – Social Fobi
Anna Kåver – Social Fobi – att känna sig granskad och bortgjord

8 svar till “Är de skakande händerna livshotande? Det där med scenskräcken…”

  1. John Airaksinen skriver:

    De här principerna går ju utmärkt att tillämpa till exempel i sammanhang då man ska snacka inför folk också! Jag brukar också använda mig av lite ACT-tänk, att tänka “Är denna föreläsning ett steg i min värderade riktning, oavsett om den går bra eller inte?”

    Förresten, tack Amandah Andersson för en superfin illustration!

  2. Alexander B. R. skriver:

    Kul läsning! Och definitivt något att ha med sig när man utsätter sig för jobbiga situationer. Själv har jag tänkt, precis som John nämner, utmana mig själv med att hålla tal…och kanske ta i ton vid julbordet?

  3. Niklas skriver:

    Tanken att göra en lista över jobbiga scenarion. Känns som något som jag gör jämnt vilket lett till att jag numera oftast siktar på 10:an :)

    Tack Hilda för en mycket intressant artikel och tack Amandah för den fina illustrationen, hoppas att man får se mer av er båda!

  4. Niklas skriver:

    Märkligt…tack för att du är observant!

  5. Sandra Von Fahlberg skriver:

    En utmärkt artikel! 5/5 guldstjärnor.
    Hilda Åsander är finemang, henne vill jag se mer av
    i framtiden.
    Tack.

  6. Hilda Åsander skriver:

    Det går definitivt att tillämpa detta även vid talsituationer. Att kontinuerligt utmana sig själv… Hålla tal vid sittningar eller varför inte bara se till att varje gång en fråga dyker upp i huvudet faktiskt ställa den i föreläsningssalen!

  7. Mattias Lundqvist skriver:

    detta är ett kognitivt synsätt och det innebär att man sätter människans tankar i fokus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.