Konformitet

Älskade nej-sägare: Så hjälper de dig att fatta bättre beslut

De flesta som läst någon typ av psykologi har troligtvis stött på Solomon Aschs världskända experiment om konformitet. I ett par briljanta experiment kunde Asch visa hur människor ogärna säger emot en enig grupp. Tyvärr lyfts sällan min favorit varianten av detta experiment fram. Denna variant är i mina ögon den mest relevanta för alla som arbetar i grupper.

I Aschs experiment ska en grupp försöksdeltagare genomgå ett “perceptionsexperiment” där de får titta på en linje och sedan tala om vilken av de tre andra linjer som de har framför sig som är lika lång som den fösta linjen. I den mest kända varianten ska deltagarna svara högt inför varandra i tur och ordning. Detta är naturligtvis inget perceptionsexperiment utan samtliga förutom en av försökspersonerna i rummet är inhyrda skådespelare som på Aschs order blivit ombedda att svara fel. I rummet sitter det alltså en lyckligt ovetande deltagare som knappt kan tro sina ögon, alla i rummet svarar så uppenbart fel! Det Asch fann var att 76% av alla deltagare angav fel linje vid minst ett av försöken de var med på. Kortfattat så kan man säga att när en person befann sig i ett rum med tio andra som alla svarade “B” så gjorde denne det också, även om det var uppenbart att rätt svar var “A”. Det verkar alltså finnas en tendens hos människor att göra som de andra i ens grupp.

Troligtvis är det lättare för dig att förstå experimentet genom att titta på detta youtube-klipp istället för att läsa min korta förklaring:

Det här är alltså ett av de mest kända psykologiska experimenten och Aschs teori om konformitet är nog bekant för de flesta där ute. Tyvärr lyfts sällan en av de mest spännande varianterna av experimentet fram. I denna version är återigen alla förutom en av försökspersonerna skådespelare, dock så har en av dessa fått order om att faktiskt svara rätt. Det som händer nu är något som verkligen ger hopp om mänskligheten: när den verkliga försökspersonen har en person på sin sida så vågar denne stå upp för sin åsikt och gå emot gruppen. Asch och hans kollegor fann att det samma gällde även om denna så kallade “utbrytare” svarade helt fel. Det räckte alltså med en ända avvikande åsikt för att försökspersonerna i Aschs experiment skulle våga stå upp för sig själv och ange det rätta svaret.

Även om jag inte är ett stort fan av att dra stora slutsatser av ett experiment så kan jag inte låta bli att tänka på vad detta innebär för arbetsgrupper. Det kan alltså vara så att den så ofta hatade kroniska nej-sägaren fyller en gyllene funktion i ett arbetslag. Genom att alltid säga emot gruppen gör denne person det möjligt för andra i gruppen att uttrycka sin verkliga åsikt istället för att konformera till gruppens åsikt.

Jag läste om detta exempel i Tim Harfords nya bok Adapt, en bok som jag ska skriva mer om vid ett senare tillfälle. Här använder Harford, som så många andra, amerikanska presidenter/politiker som fattar militärabeslut som exempel på hur grupper med höga krav på konformitet ofta fattar katastrofala beslut. I Adapt tar han upp tre klassiker: Kennedy och Kuba-krisen, Johnson och Vietnam-kriget samt Cheney och Irak-kriget. När jag läser om sådana här episka misslyckanden så undrar jag om militärer helt enkelt är sämre på att fatta beslut än andra? Det finns naturligtvis inget svar på detta mer än att militära fadäser fungerar som utmärkta exempel på hur en grupp inte bör vara.