ACT: Ångest som ett naturligt steg mot lycka

Idag träffade jag en kvinna som funderade över varför hon får ångest när hon tycker att hon gör saker för att utveckla sig själv, saker som känns meningsfulla. Hon benämnde det som att hon gör olika saker för att utvidga den hon är som person och utforska nya sidor hos sig själv. Det var tydligt att var någonting positivt för henne, men ändå fanns ångesten…

- Jag känner mig inte rädd, utan snarare är det en stark längtan efter att göra dessa saker. Det känns rätt i hela kroppen, sa kvinnan.

När jag lyssnade på henne, insåg jag hur Acceptance and Commitment Therapy (ACT) har hjälpt mig att se på ångest på ett lite nytt sätt. Ångest behöver inte bara vara försvar mot att känna på negativa känslor så som ilska och skam. Inte heller behöver det handla om att vi är så rädda för att förlora någonting så att vi får ångest. Inom ACT tänker man sig att ångest också kan uppstå när det är någonting som betyder väldigt mycket och när vi gör något som känns meningsfullt. En stark längtan väcker också mycket oro över att inte nå dit vi vill.

Inom ACT pratar man om något som kallas värderad riktning, vilket skulle kunna beskrivas som en riktning i vårt liv som känns meningsfull och som vi värderar högt. Det kan vara olika riktningar i olika delar av livet, och i olika perioder i livet kommer värderar vi olika områden högt. Till exempel kommer en nybliven förälder förmodligen förändra vilka områden i livet som är viktiga. Den värderade riktning är någonting väsentligt viktigt i vårt liv och därför kommer det naturligt också väcka rädslor inför att misslyckas, i till exempel sitt föräldraskap eller med att leva ett mer hälsosamt liv.

När jag berättade för kvinnan hur ACT hjälpt mig blev allting tydligare även för henne. När hon strävar efter att bli lyckligare kommer hon vilja göra mer saker som känns meningsfulla och som engagerar, vilket också leder till en större oro över att inte nå dit. Hon kunde nu se ångesten som att det inte var ett tecken på att hon gör någonting som hon inte klarar av, utan istället som att det hon gör är någonting som är hennes värderade riktning och därför väcker det rädsla. Hon trodde att det nu skulle bli lättare att motivera sig att stå ut med ångesten nästa gång hon skulle ta ett steg mot sin värderade riktning. Inom ACT skulle man säga att man accepterar ångesten genom att inte kämpar emot den och inte heller ser den som en sanning.

Helt plötsligt blir ångest någonting hanterbart och väldigt förståeligt!

Här kan du få hjälp att ta steg i din värderade riktning.

  • Annika

     Intressant! Jag hade aldrig hört om ACT förut men kan också känna igen mig i situationen som beskrivs här. Bara att ha läst denna korta artikel och försöka ta till sig den här inställningen borde hjälpa. :)

  • Susanna

    Hej Annika,

    Kul att du gillar inlägget, och spännande om det också kan hjälpa i vardagen, i ditt sätt att se på ångest.

    Hälsningar, Susanna

  • Anders Fagerlund

     Hej Susanna

    Tack för en fin sammanfattning av ACT.

    Jag gillar idéerna med ACT och om jag fortfarande varit aktiv skulle jag helt klart gärna plockat upp dem i mitt arbete. Tanken  att bekräfta  allt som patienten känner, även alla negativa affekter ligger helt rätt även i det psykodynamiska synsätt som varit en av mina utgångspunkter.

    Utöver rädsla att misslyckas finns det flera skäl till ångest i samband med förändringar:

     När vi fokuserar om måste vi också lära nytt, ibland tänka om. Det innebär att ens energi går åt till annat än förut. Även en positiv anspänning i form av ökad koncentration kan upplevas starkt och till och med som ångest. Prestationsångest, “scenskräck” och som du skriver just rädsla att inte lyckas kan bli följden, men själva anspänningen kräver en ökad aktivering.

    Annat som kan väcka ångest:

    Socialt: Alla i ens omgivning kanske inte hänger med eller kanske inte ens accepterar att jag förändras. Kan ge upphov till konflikter och spänningar. En vanlig kommentar: “Känner inte igen dej!” Eller: “Det var inte en så´n jag ville ha när jag valde dej.”

    Separationsångest: Att välja något nytt är också att säga farväl till det som var. Vi kan inte alltid ha kvar kakan och äta den. Många affekter kopplade till separation – bland annat ångest, särskilt i en första fas då man också kan tala om beslutsångest.

    Personlighetsfaktorer: För vissa av oss är förändring i sej själv ångestväckande. Vi är olika mycket beroende av det invanda för att fungera. Vissa av oss klarar inte att lämna den “gamla lunken”.

    Ja, det var bara några aspekter, det finns flera. Men jag tror att det finns anledning att spana efter flera bottnar även när man jobbar med ACT.

  • Susanna

    Hej Anders,

    Tack för dina spännande tankar kring ångest.

    Jag tror, precis som du säger, att ångest har många bottnar. Att göra en förändring eller ta steg i sin värderade riktining, kommer inte bara innebära ångest för att det är något man så gärna vill och därmed är rädd för att inte nå. Jag tror verkligen du har en poäng i att  belysa och vara medveten om alla de andra situationer som kan väcka ångest i förändring/utveckling.

    Eftersom jag också har en psykodynamisk grund, så tycker jag ACT är extra spännande, kanske delvis av samma anledning som du nämner. Att våga vara i affakten och att lära känna dem (oavsett om de är negativa och positiva) för att sedan kunna bli mer flexibel i sitt sätt att leva, känna, tänka. Jag tror att det är ett steg mot att öka sitt välbefinnande.

    Som sagt, tack för ditt tänkvärda inlägg!

    Vänligen,
    Susanna

  • David Hedblom

    Hej Susanna!

    Tack för dina tankar kring ACT och ångest! Jag blir lika inspirerad varje gång jag läser om vilka olika inställningar man kan ha till ångest! Oavsett om man är psykodynamiker, KBT:are eller lekman så tror jag att ångest väcker en intuitiv känsla hos oss alla att agera på ett sådant sätt att ångesten minskar. Det kan handla om att vi samtalar kring ett obekvämt ämne, att vi bryter upp ett förhållande eller gör något annat obekvämt. Den naturliga reaktionen är för oss människor den reaktion som lindrar ångesten mest i stunden, oavsett om detta är konstruktivt eller destruktivt på lång sikt. Som du sa så innebär nog att göra någonting nytt ångest i sig för att det väcker ovisshet. Vad detta sedan i längden leder till är för det mesta helt sekundärt.

    Min erfarenhet som människa och terapeut är att ett verkligt förändringsarbete kommer till stånd först när människan intar ett förhållningssättet till sin ångest som innebär att den övergår från att styra människan till att utgöra värdefull information för henne. När ångesten får styra fullständigt så är det för mig likvärdigt med att människan gör precis så som hon har lärt sig att göra tidigare; att agera på vissa sätt, att bete sig på vissa sätt gentemot andra människor så som hon har lärt sig att reagera tidigare. Ångesten fungerar då som ett slags känslomässigt kompass som vi har lärt oss att följa sedan barnsben. Om detta kompass pekar mot en destruktiv livsstil så innebär det att vi har en gedigen uppgift att omprogrammera detta kompass, dvs. att pröva att gå i väderstreck som vi inte ens i vår vildaste fantasi kunde föreställa oss kunde leda till något gott. Och detta kräver mer mod än vad jag kunde föreställa mig innan jag påbörjade min psykologutbildning.

    Att få distans till ångesten och se den som värdefull information är lättare sagt än gjort. Det innebär att göra saker i tillvaron som man aldrig tidigare har gjort, kanske saker som gör att hela ens väsen skriker och strävar emot. Att agera i motsats till känslorna kräver, som sagt, mycket mod och ansträngning. Det är därför som jag med stor ödmjukhet delar ut uppgifter till mina klienter som jag vet är i linje med deras långsiktiga mål men som i stunden väcker sådan ångest att de knappt kan hantera den. Först då tar människan kontroll över sitt livskompass och börjar sträva mot mål som leder henne mot ett hälsosamt liv. Det är därför man ibland, enligt min mening, ska sträva efter att följa ångesten, inte dämpa den.

    Tack och lyckönskningar!

    /David

  • Malin

    Men sen då, i praktiken. När man är helt överväldigad av ångest är det lite svårt att hantera den… När man inte vet om det man “känner” är rätt för att man som du skriver, känslorna kan spela en ett spratt. Det hjälper ju liksom inte att bara gå in på en sida och läsa andra människors “värderade riktning” och klicka. Och sen dela på facebook.

    Är inte säker på att man får en aha-upplevelse och sedan bara så funkar allt, som det låter med kvinnan i exemplet. För mig är det absolut inte så iaf. Jag tycker allt låter jättebra i teorin, men orkar inte riktigt genomföra det i praktiken. Jag har helt enkelt inte fokus till det. Jag kanske egentligen behöver medicinering..?Finns det någon bra sida på nätet eller tips med ACT-psykologer i Uppsala-området? 

  • Katarina

     Hej Malin!

    Det är precis som du säger – när man är överväldigad av ångest kan det vara svårt att tänka klart kring den. Då kan det vara bra med samtalsstöd. Och ibland kommer förståelsen i form av en aha-upplevelse, men ibland behöver man jobba med sin ångest och sina värderingar i små steg under en längre tid för att det verkligen ska bottna i en.

    Att genomföra förändringar och samtidigt hantera sin ångest är utmanande men också meningsskapande. Om du vill ha en ACT-psykolog i Uppsala kan jag rekommendera JoAnne Dahl:

    http://joannedahl.com/?page_id=54

    Även om hon inte hinner ta emot kan hon säkert komma med rekommendationer till andra ACT-psykologer i Uppsala.

    Varmt lycka till!

    Katarina

  • Katarina

     Hej David!

    Tack för att du delar med dig dina tankar kring ACT och vad du värderar kring ångest. Att lära sig se ångest som en informationskanal tror jag också på. Även om det är mer utmanade än det låter. :) Också att bli medveten om vad jag gör för att må bra på lång och på kort sikt känns som en viktig väg för att leva ett rikt och meningsfullt liv. Och att samtidigt hålla kontakt med både ödmjukheten och modet. Fina synpunkter.

    Hoppas du fortsätter med att utforska ACT!

    Varm hälsning
    Katarina