Jag blev utsatt för The Game – rätt åt mig

Ha. Ha. Ha. Känns ironiskt att just jag, som skrivit om The Game på ett positivt sätt här på fabriken, ska bli utsatt för de trixiga trixen som Neil Strauss klurat ut för att jämna ut oddsen för alla världens datanördar.

Det var i fredags kväll. Jag var förbi Djungeltrumman på Trädgården för att kolla in Nordpolen som spelade. Innan konserten står jag, min bästa vän och min syrra och hänger vid ett bord. Då kommer en kille fram och lägger armarna om mig och min vän och säger “Hej jag heter Sixten vad heter ni tjejer?”

Okej, jag blev rätt chockad, jag är ändå Stockholmare och vi pratar faktiskt inte med någon som vi inte känt sedan barnsben/jobbar på samma byrå som/har varit tillsammmans med/jobbar med när vi är ute på lokal.  “Sixten” levererade ett antal av de repliker som jag känner igen från The Game, för att sedan susa iväg.  Trix han använde sig av:

-försök till kroppskontakt (oxytocin är ett hormon som gör att vi knyter an, aktiveras vid kroppskontakt, detta är dock inte klarlagt)

-försök att utstråla självförtroende (Evidens!)

-selfdisclosure (vetenskapligt bevisat!)

-Försökte hitta likheter att prata om (beforskat trick!)

Det gick sådär kan man väl säga.

En timme gick. Sedan kom ytterligare en ung kille i svarta kläder fram till oss. Runt handlederna hade han lysande rör och svarta skinnband knutna hårt (tufft!) Han gjorde exakt samma rutin. Kroppskontakt, öppen, hälsa , vara rättfram och påstridigt, fråga frågor och hitta likheter. Jag gjorde ett antal flyktförsök vilket ledde till att kille tre kom fram för att så att säga fånga upp. Plöstligt såg jag att det stod tio likadana killar i baren. Alla hade svarta kläder med någon fräck och frän detalj (Tips från Neil Strauss! Han hade periodvis en papegoja på axeln tror jag) i mitten stod en kopia av han sångaren i Backyard Babies och såg sjukt nonchalant ut. Jag misstänker att han var ledaren. Jag började ana oråd. Så jag frågade killen brevid mig var de kom ifrån och hur de kände varandra. Så här gick dialogen

-Vi träffades på ett seminarie i personlig utveckling

-Jaha, från vilket perspektiv? Jag läser psykologi nämligen! (jag ler inombords)

-Hmm. ja . Bara personlig utveckling liksom. Vi rev ett hotellrum en gång!

-Tufft! men varför har ni likadana kläder och armband?

-Ähhh för att vi ska hitta varandra i mörkret

Alltså. Neil Stauss borde fira. Hans The Game har spridit sig som Dressman över Sveriges alla Statt, och finns nu även i Söderhamn och Stockholm. Jag tycker att det är skitbra att unga datanördar får lära sig social kompetens och självförtroende. Mycket bättre än att sitta hemma och grubbla, absolut! Killarna verkade ha kul tillsammans när de inte raggade också. Men jag får lite samma känsla som när man ser tjejiga tjejer sitta och älta relationer på Sex and the Cityvis. Jag önskar liksom att de skulle lägga energin på något lite mer givande. Typ kultur. Eller sport. Gud, vad konservativ jag känner mig.

Jag kan heller inte hjälpa att känna mig grundligt irriterad för kvinnosynen som hänger som en unken doft över hela grejen. Plus att jag hatar såndär uppenbar raggning. De lärde sig att framföra de hälsningar och frågor, men inte att känna av om vi överhuvudtaget var intresserade eller inte. Det kanske borde vara steg ett, att läsa av sociala signaler innan man börjar peppra frågor och kasta roliga historier omkring sig.