I skrivande stund går jag min nionde termin av tio på Psykologprogrammet. Den här terminen innebär uppsatsskrivande på heltid. Från den första dagen till den sista får jag den lyxiga möjligheten att fördjupa mig i ett ämne jag brinner för, läsa intressant litteratur och integrera kunskaperna. Därefter har jag ynnesten att bli kritiskt granskad av någon som synat mitt arbete i fogarna och ställer kniviga frågor som gör att jag lär mig ytterligare.

Tanken slog mig under tiden jag skrev här om dagen, att många av de beteendeekonomiska begrepp vi skrivit om här på valbloggen, drabbar mig under uppsatsskrivandet. Här är bara några exempel:

• Vid den inledande litteratursökningen gick jag in på Google Scholar. Sidan som skyltar med att jag som besökare ska kunna “stå på giganters axlar”. Visst låter det bra, men samtidigt inser jag att jag har världens alla experiment och studier framför mig. Beslutsförvirringen var ganska stor, då jag inte visste exakt var jag skulle börja leta. Det finns så många ämnen jag är intresserad av. Jag upplevde ett paradox of choice som så många gånger förr.
• När jag gjort mitt val, fann jag fler och fler artiklar som skulle kunna ge någonting värdefullt till min uppsats. Fler och fler hamnade på att läsa-listan. Ju fler desto bättre, var min inställning innan tanken slog mig att jag tenderade att bli en maximizer snarare än det mer sunda, en satisficer. Det gäller att vara nöjd med det man samlat in, då det är tillräckligt.
• Efter en lång dag av artikelsökning och -läsning märkte jag att jag var alldeles slutkörd. När jag kom hem kunde jag knappt välja vad jag skulle äta till kvällsmat och jag kom på mig själv stående med blicken tom ut i luften. Så slog det mig, jag upplevde en ego depletion. Kanske var det dagens alla val som tröttat ut mig?
• När nu halva terminen gått börjar jag komma rejält framåt med uppsatsen. Det är riktigt härligt. Flera sidor har skrivits på själva arbetet och många därtill fungerar som stödmaterial. Jag gillar dessutom att logga min tid och med hjälp av Eternity kan jag enkelt se att jag hittills har lagt ned 77 timmars arbete på uppsatsen. Det innebär möten. planering, läsning och skrivande. Låt säga att någon del i uppsatsen nu är undermålig och inte håller. Skulle jag då kunna dumpa den? Det vore ju det mest rationella. Men, med så många timmar nedlagda är risken stor att jag känner av en IKEA-effekt i mitt arbete, och därför får svårare att ta bort de delar jag lagt ned mycket tid på, trots att de inte håller måttet eller passar in i arbetet. Jag hoppas självklart att arbetet ska vara korrekt gjort redan från början, men man vet aldrig.
• I slutet av terminen är det dags för ventilering. Någon annan ska läsa min uppsats och kritiskt granska den. Jag kommer att få frågor kring varför jag valt att göra på ett visst sätt, och min uppgift blir att försvara mitt arbete. Situationen manar verkligen till att skapa en Endowment Effect då jag övervärderar mitt eget arbete, liksom försökspersoner i experiment har visat sig övervärdera allt från bostäder till kaffekoppar.

Det här är exempel på beteendeekonomiska fällor alla kan hamna i. Vi är ju människor.

Kanske du känner av någon av dem i ditt eget arbete, oavsett om du skriver examensuppsats eller arbetar med någonting annat?